Alliansfritt Sverige

Bokslut Billström

2011-01-24T13:27:00.006+01:00

KRÖNIKA. Jag konstaterar att Tobias Billström fått en ny talepunkt av de moderata partistrategerna: "har inte sagt något i Bagdad som jag inte sagt hemma i Sverige" lyder den. Kanske fick han det tryckt på ett litet laminerat kort med "inga kommentarer" skrivet på baksidan så att han kan flippa det fram och tillbaka under besvärliga intervjuer.

Men oavsett hur hårt han kramar den laminerade papperslappen i fickan är Billströms förtroende som migrationsminister förbrukat. För när han och regeringen vägrar svara på frågor om flyktingavtalet med Iraks regering växer en annan historia fram vare sig man vill eller inte. Det hjälper inte att stoppa huvudet i sanden. Historien ser ut ungefär så här:

2007 har Billström och utrikesminister Carl Bildt i Bagdad förhandlat till sig rätten att tvångsavvisa irakiska flyktingar som nekats asyl i Sverige. De har hänvisat till att vi, det svenska folket, var invandringsfientliga efter uppmärksammade hedersmord. Vidare har Bildt och Billström beklagat sig över den dåliga kvaliteten på de irakiska flyktingarna och slutligen rott avtalet i hamn genom att lockat den irakiska regeringen med inrättandet av en svensk ambassad i Bagdad. Därefter har man under plågsamma förhållanden tvångsavvisat ca 800 irakier och spelat oförstående till den kritik som under åren riktats från UNHCR, Amnesty International, Iraks ambassadör och människorättsorganisationer i både Sverige och Irak. När vi nu omvärderar avtalet som ligger till grund för avvisningarna hamnar skräcken, handfängseln, de sederande drogerna och spottluvorna som vi kommit att associera med flyktingarna i ett fruktansvärt sammanhang.

Många av oss är ilskna över att ha blivit förda bakom ljuset och därtill provocerade av att se Billström så envetet hävda att han inte har något att säga oss när SVT:s reporter ställer den fråga som vi alla vill ha svar på.

När Vellingemoderaterna skulle tas i örat för sina rasistiska utspel gjorde partisekreterare Schlingmann jobbet medans Billström fick stå i TV och nicka lydigt. Om Bildt och Billström på det omtalade frukostmötet i Bagdad diskuterat flyktingpolicy med USA:s ambassadör är det inte svårt att gissa vem som skött snacket. Billström har aldrig varit något annat än en grindvaktare till den moderata migrationspolitiken - en nyttig idiot och en nitisk byråkrat som stretar på och genomför det han har framför sig.

Mitt syfte är inte att sparka på den som ligger. Oavsett om Billström avgår eller sitter kvar så kommer inte innehållet i migrationspolitiken att ändras. Man kommer fortfarande droga ner och sätta handfängsel och spottluva på irakiska flyktingar för att med våld kasta ut dem ur Sverige och tillbaka in i den osäkra vardagen i Irak i enligt med det flyktingavtal som tills vidare får betraktas som köpt till priset av en svensk ambassad i Bagdad.

Att Tobias Billström hakar upp sig i Rapport och upprepar samma tomma budskap 21 gånger är roligt.
Att Carl Bildt är tyst och inte tänker säga någonting alls är obehagligt. Men att ingen journalist ens verkar ställa frågan till honom är nog det värsta av allt.

Juli 20, 2010 - Debatt: ”Alla kan inte bo i Borlänge”

2010-07-20T21:52:00.002+02:00

DEBATT. Det råder bostadsbrist i varannan svensk kommun, något som innebär stora problem för många av de ungdomar som kommer vilja flytta hemifrån de närmsta åren. Problemen riskerar att bli enorma om den politiska viljan att bygga nytt saknas, skriver Fredrik Andersson, ordförande för Ung Vänster i Östergötland.

Ungdomskullarna är rekordstora – ändå görs rekordlite av den borgerliga regeringen för att komma tillrätta med bristen på de billiga hyresrätter som många gånger är de enda vi ungdomar har råd att bosätta oss i. Mats Odell, ansvarig minister, har i olika omgångar kommit med förslag om att underlätta uthyrning i andrahand eller till och med att ungdomar borde bo hemma längre.

Aldrig pratar han om att faktiskt se till att fler bostäder byggs.

När den borgerliga regeringen tillträdde 2006 var slopandet av investeringsstöd för byggande av små hyresrätter bland de första sakerna man genomförde. Detta ledde till att byggandet av just dessa hyresrätter sjönk med hela 40 %. Det var ett allvarligt slag för en bostadssituation som redan då var akut. Inte minst i universitetsstäder, som till exempel Linköping där jag själv bor, leder bostadsbristen till kaos varje höst då terminerna startar efter sommaruppehållet. Lägger man då till att det endast inrapporterades preliminärt bygglov för 59 studentbostäder i hela landet under 2009 så inser man vidden av den politiska passiviteten i Sverige när det kommer till bostadsfrågor.

Andra pratar om marknadshyror, högern använder finkänsligare begrepp som ”friare hyressättning”, som lösning på problemen. Hyresgästföreningen undersökte nyligen konsekvenserna av den här typen av förslag genom att studera de 30 största orterna i Sverige. Resultatet borde rimligen vara en besvikelse för marknadshyrornas förespråkare – i endast en kommun, Borlänge, skulle man undvika hyreshöjningar. I attraktiva områden i storstäderna skulle höjningarna bli mycket höga: på Södermalm i Stockholm skulle hyran höjas med tusentals kronor för en tvåa på 60 kvadratmeter. Vad detta skulle innebära för bostadssegregationen i huvudstaden kan vem som helst klura ut.

Alla lever inte i familjer som Mats Odell där man kan nyttja föräldrarnas ägor som bostad fram till medelåldern, utan är beroende av att det finns många billiga hyresrätter. Det måste till en social bostadspolitik som bland annat innebär byggande av många nya hyresrätter. Det här lindrar inte bara bostadsbristen, utan skapar massor av jobb i byggsektorn. Sådana satsningar är nödvändiga för tusentals bostadslösa ungdomar och arbetslösa runt om i Sverige.

Fredrik Andersson
Ordförande Ung Vänster Östergötland

Januari 21, 2010 - Debatt: Bildt ignorerar internationell kvinnopolitik

2010-01-21T23:12:00.010+01:00

DEBATT. Det systematiserade och utbredda våldet mot kvinnor är en global säkerhetsfråga som borde vara en självklar del av den svensk utrikes-och säkerhetspolitiken - men istället möts den av ointresse eller okunskap av utrikesminister Carl Bildt.

Det skriver Klara Nordström, skribent på den feministiska bloggen Ansats.

"Under de senaste 50 åren har fler flickor mördats - just för att de är flickor - än män dött under 1900-talets alla krig. Ja, varje årtionde dödas fler flickor än alla de människor som slaktats under 1900-talets olika folkmord."

Citatet är hämtat från Per Wirténs "Könsmördare", och handlar om det fruktansvärda våld kvinnor över hela världen möter enbart på grund av sitt kön. Statistiken talar sitt tydliga språk, och man frågar sig såklart hur i helvete detta kan få fortgå så pass obemärkt?

I höstas var jag på ett seminarium om könskvotering till bolagsstyrelser. Samtalet gled dock in på ett problem som den övergripande frågan om jämställdhet brottas med - att den aldrig tycks vinna något momentum. Det rullar liksom aldrig på, tystnar rösterna, stannar utvecklingen av. Flera av deltagarna, framför allt de från riksdagspartierna, vittnade om att jämställdhet, hur mycket den än existerar formellt, fortfarande kräver ständig vårdnad och uppmärksamhet om man vill se faktiska resultat. Jämställdheten kommer inte av sig själv.

Det systematiserade och utbredda våldet mot kvinnor är en global säkerhetsfråga. Det är uppenbart att situationen kräver mer uppmärksamhet och att de drabbade kvinnorna måste få chans att föra sin egen talan. Det är lika uppenbart att det här är en fråga som måste behandlas på internationell nivå. Den borde vara en självklar del av den svensk utrikes-och säkerhetspolitiken (liksom strävan att bredda definitionen av säkerhet till att handla om mer än just frånvaro av regelrätta väpnade konflikter).

Därför blir man otroligt upprörd när man läser Kvinna till Kvinnas granskning av utrikesminister Carl Bildt, som syftade till att se om avsikten i utrikesdeklarationen om kvinnors deltagande i freds- och säkerhetsarbete avspeglades i hans arbete. Svaret är nej. Bildts ointresse (okunskap?) är skrämmande.

Det räcker inte att de svenska utrikesdeklarationerna på pappret stödjer FN:s resolution 1325. Sveriges representanter i internationella sammanhang måste också aktivt driva frågorna kopplade till den problematik resolutionen uppmärksammar.

Det är faktiskt deras förbannade skyldighet.

Klara Nordström

November 26, 2009 - "Förenklingen av semsterlagen är en sänkning av semesterersättningen"

2009-11-26T14:15:00.002+01:00

DEBATT. Den nya förenklade semsterlagstiftningen är inget annat än en sänkning av semsterersättningen, skriver Kaj Raving från Metallfacket.

147-141. Så föll röstsiffrorna i riksdagen när alliansen röstade igenom den nya förenklade (läs: försämrade) semesterlagen som ska träda i kraft nästa år. Fackföreningar, främst IF Metall har protesterat kraftigt de senaste dagarna och mötte riksdagsledamöterna med flygblad utanför riksdagshuset innan omröstningen men hade bara gehör från oppositionen v-s-mp.

Den nya lagen innehåller flera nya delar, men en utav de bitar som facken protesterar emot är att lagändringen enligt förslaget ger företagen möjlighet att helt på egen hand välja mellan två olika modeller för att räkna ut de anställdas semesterlön; dagens modell och en som blir billigare för företaget.

Det är kanske ingen högoddsare att tippa på att många företag kommer att välja den senare, med följd att de anställda kan förlora åtskilliga tusenlappar varje år.

Det värsta är dock att regeringen, sin vana trogen, väljer att än en gång slå mot dem som redan ligger. Som ett led i att semesterlagen ”förenklas och förtydligas” ser man nämligen till att klämma åt den som trotsar arbetslinjen och i stället väljer att vara sjuk. Följden blir den att den som är långtidssjukskriven förlorar semesterdagar.

Mest förlorar den som skadat sig i sitt arbete eftersom rätten till semesterlönegrundande sjukfrånvaro minskas från två till ett år. Den som skadats på jobbet så illa att man blir långtidssjukskriven kan alltså förlora 25 dagars betald semester! Eller i runda slängar 30000:- för en ordinär arbetare.

Förutom den uppenbara orättvisan i att den nya lagen slår mot redan utsatta så spär den dessutom på ojämställdheten på arbetsmarknaden då lågavlönade kvinnor inom exempelvis omsorgen straffas dubbelt. De oftare är långtidssjukskrivna än andra och varje försämring av ekonomin blir desto kännbarare när marginalerna är små.

Med den nya semesterlagen så inför regeringen ytterligare ett steg i bestraffningen av de långtidssjuka och arbetsskadade, de ”tärande”, som redan straffas genom de ändrade reglerna i sjukförsäkringen och företagens slopade rehabiliteringsansvar.

Augusti 17, 2009 - "Avregleringen av bilprovningen görs inte för konsumenterna"

2009-08-17T15:56:00.008+02:00

DEBATT. Avregleringen av bilprovningen saknar rimlig motivering och riskerar leda till både höjda priser och försämrad trafiksäkerhet, skriver Peter Gerlach, student i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm. [UPPDATERAD]

OM DEBATTÖREN

Peter Gerlach studerar nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm och är sedan 2009 ledamot i Socialdemokratiska studentförbundets styrelse.

Den svenska regeringen har beslutat att avveckla svensk bilprovnings monopol på besiktningsverksamhet. Svenska Dagbladets ledarredaktion hejar på detta beslut med det tunga argumentet att alla ”monopol är dumma” (undrar vad de säger om våldsmonopolet) samtidigt som deras egna journalister konstaterar att detta kommer leda till att det blir dyrare att besiktiga sin bil. Inte nog med att bilprovningen är den svenska institution som år efter år åtnjuter mest förtroende av svenska folket, uppenbarligen har varken Svenskan eller infrastrukturminister Åsa Torstensson läst ens den mest grundläggande nationalekonomi.

Bilprovningen är nämligen ett skolexempel på en tjänst med en positiv externalitet. Anledningen till att vi provar alla svenska bilar med jämna mellanrum är för att de inte ska trilla isär mitt i trafiken. Detta är bra både för föraren men också för alla hennes medtrafikanter som också skulle råka illa ut ifall bromsljus är trasiga eller ifall ett hjul lossnar på motorvägen. Det betyder alltså att samhällsnyttan av att testa en bil är större än den enskilda bilägarens nytta. Varor med positiva externaliteter tenderar att underkonsumeras. Eftersom bilägaren betalar för provningen men bara får ut en del av värdet av att prova bilen så kommer hon (om hon själv får välja) att prova bilen för sällan. Det bästa för en individ är alltså om alla andra bilägare ofta kontrollerar sina bilar så att de är säkra medan man själv slipper kontrollera så ofta. Om alla försökte nyttooptimera sitt beteende så skulle detta alltså leda till att alla skulle prova sin bil för sällan med många fler olyckor i trafiken som resultat. Av detta skäl har vi en tvingande lagstiftning som säger att alla bilar måste besiktigas en gång per år för att få föras fram på våra vägar.

Om privata verkstäder ska börja besiktiga bilen samtidigt som de erbjuder sig att reparera den så har de ett incitament att underkänna bilar som annars skulle godkännas. Bilprovningen är ett exempel på en marknad där det råder stor informationsasymmetri (producenten - mekanikern, vet mycket mer om bilar än konsumenten). Få konsumenter skulle protestera ifall en mekaniker sa att det här måste du fixa annars kommer din bil att gå sönder. På det här sättet har bilprovningen många likheter med sjukvården. Läkare vet mycket mer om sjukdomar och människokroppen än patienten. Om din läkare säger att du måste gå igenom en viss behandling skulle nog få patienter protestera. Det är precis av dessa skäl som det (på områden där vårt egna omdöme brister) är dumt att ge de som ställer diagnoser ekonomiska incitament att komma fram till vissa resultat.

Regeringens tanke med att privatisera bilprovningen bygger på en idé om att privata företag som själva får ta del av vinsten av sin verksamhet ska ha ett större incitament att möta kundernas behov och önskemål (som det statliga monopolet redan verkar vara extremt bra på). Som vi har noterat så är kundernas önskemål att slippa prova sin bil så ofta. Man vill få den godkänd oavsett vilket skick den är i. Då regeringen iaf inte tagit bort bisiktningskravet så kommer fler bilprovningar möta sina kunders behov och önskemål genom att se genom fingrarna och godkänna deras bilar trots eventuella fel.
Samtidigt finns en annan effekt som kommer av samma vinstintresse. Flera besiktigande bilverkstäder kommer att kunna göra enkla pengar på att underkänna bilar och sedan erbjuda sig att reparera dem eftersom de har ett så stort informationsövertag på kunderna. Det här kan ses som en förklaring till att man såg en 26 % ökning av antalet underkända bilar när man privatiserade provningen i Danmark 2005.
Både antalet underkända bilar som egentligen är körbara och antalet godkända bilar som egentligen är farliga kan alltså förväntas att öka. Man kommer därför att behöva kontrollera, kontrollanterna så att de inte fuskar med kontrollerna.

Varför gör då regeringen detta? Det är ju knappast för att öka förtroendet för Sveriges bäst ansedda institution. Inte är det för att få lägre priser och man behöver bara ha läst A-kursen i nationalekonomi för att förstå att det med största sannolikhet kommer det att leda till mer fusk med större trafikrisker och krav på mer kontroll som resultat. Är det för att ge Svenskt Näringsliv och resten av deras skuggorganisationer på Storgatan 19 ska få lägga vantarna på utpressningsvinsterna av falskt underkända bilar? Är det för att Åsa Torstensson är socionom och inte förstår ekonomiska incitament?

Det enda man med säkerhet vet är att det inte är för konsumenternas skull.

Andra har också skrivit intressanta grejer om regeringen, samhälle, politik, alliansen,
______________________________________________________

Juni 6, 2009 - "En 'green new deal' för klimatet och jobben"

2009-06-06T12:21:00.006+02:00

DEBATT. Domedagsvarningarna har haglat tätt de senaste åren. Strax efter valet 2006 fick klimatförändringarna äntligen den uppmärksamhet en fråga av sådan enorm vikt rimligen borde ha. Moderaterna gick på några månader från att vara ett parti där ”miljön inte är en prioriterad fråga” till att bli ”det nya miljöpartiet”. Trots det lyser tillräckliga åtgärder fortfarande med sin frånvaro från regeringens håll, skriver Kristin Lilieqvist, kandidat för miljöpartiet till Europaparlamentet.

Den senaste året har rapporterna om klimatläget allt mer överskuggats av en annan kris, finanskrisen. Skillnaden mellan klimatkrisen och finanskrisen är framför allt politikernas vilja att agera. Den senare krisen har visat att det finns en otrolig handlingskraft och stora summor pengar att mobilisera, om bara viljan finns. Det är positivt att EU:s politiker har agerat och gjort en insats för att minska finanskrisens verkningar. Dock har man långt ifrån nyttjat den potential till långsiktig utveckling som ett stimulanspaket skulle kunna ha. Till exempel består den delen av stimulanspaketet som satsas på energi till 85% av icke-förnyelsebara alternativ.

Vi gröna ser möjligheten att använda de stimulansåtgärder som blir nödvändiga i och med finanskrisen till att samtidigt få bukt med klimatkrisen. Pengarna som satsas måste mycket tydligare riktas till en grön omställning av samhället, eftersom varken tiden eller resurserna finns att lägga en enda krona till på fossila projekt! Vi gröna vill istället satsa stora pengar på till exempel upprustning och energieffektivisering av miljonprogramslägenheter, kraftigt utbyggnad av den spårburna trafiken och mer vind- och solkraft. Då detta är investeringar som ändå måste göras om vi ska klara klimatutmaningen är det klokt att lokalisera resurser till detta redan nu. Under långkonjunktur är det billigare att investera och de här åtgärderna är arbetskraftsintensiva och skapar därmed många jobb.

Konceptet, som kallas ”A green new deal”, hoppas vi kunna realisera tillsammans med våra europeiska partivänner kommande mandatperiod. Totalt vill vi satsa 500 miljarder euro under fem år, vilket skulle leda till fem miljoner nya, gröna jobb i EU, samtidigt som vi tar viktiga steg mot ett hållbart samhälle.

Denna satsning betyder dock inte att budgetunderskottet kommer att öka med motsvarande siffra. De 500 miljarder euro som omfattas i satsningen är inte bara offentliga medel, utan pengar ska också styras från privatpersoner och företag. Det handlar t.ex. om att ge ekonomiska incitament för dessa att satsa på gröna projekt, och att ge kreditgarantier för lån till gröna satsningar. Mycket medel kan frigöras genom en omdirigering från redan beslutade stimulanspaket till gröna investeringar, och genom tidigareläggning av redan planerade järnvägsbyggen och dylikt. Resurser bör även tas från de närmare 170 miljarder euro som EU årligen spenderar på miljöförstörande och onödiga subventioner. Andra tänkbara finansieringsmöjligheter är europeisk koldioxidskatt och tobinskatt.

Stimulanspaketen världen över har visat att det finns pengar om det verkligen behövs. Subventionerna till ett ohållbart jordbruk, en överexploaterad fiskenäring och alla de miljarder som läggs på vapen världen över är exempel på pengar som skulle kunna spenderas mycket vettigare. Vi vet också att det finns tekniska lösningar, politik och ekonomiska styrmedel som kan bidra till en lösning av klimatkrisen. Handlingskraften vid finanskrisen visar att tuffa politiska beslut och stora samhällsomställningar kan ske snabbt. Förutsättningarna finns alltså. Det som saknas är den politiska viljan.

Klimatforskare menar att vi har runt 10 år på oss att kraftigt börja minska våra utsläpp om vi ska klara två graders-målet, det tröskelvärde där klimatförändringarna riskerar att skena och bli omöjliga att hantera. Det är därför livsviktigt att vi har politiker som är villiga att agera i klimatfrågan, här och nu. Inte politiker som likt regeringen vill skjuta över ansvaret till någon annan, någon annanstans, någon annan gång. Naturskyddsföreningens granskning visar att det är Miljöpartiet som mest konsekvent har jobbat för miljö- och klimatfrågorna den senaste mandatperioden. Med din röst kan vi bli fler gröna parlamentariker under den kommande och helt avgörande mandatperiod som vi går in i efter den 7:e juni. Vi gröna har den starkaste politiska viljan, och den tänker vi använda till att kämpa för såväl klimatet som jobben!

Kristin Lilieqvist,
Europaparlamentskandidat för Miljöpartiet

Mars 26, 2009 - "Tystnaden breder ut sig"

2009-03-26T11:22:00.007+01:00

DEBATT. Sverige blir allt tystare. Överlåtande av offentlig verksamhet till privata företag underminerar meddelarfriheten och gör det svårare att uppdaga missförhållanden, inte minst i vårdsektorn. Detta försämrar verksamheten och berövar väljarna kontrollen över samhället, skriver Ann-Margarethe Livh (v), oppositionsborgarråd i Stockholm.

►Vänsterpartiet i Stockholm

►Hanne Kjöller: "I Stockholm ska de anställda prata mindre"

►Ylva Thörn: "Meddelarskyddet måste utvidgas"

Det känns som att Sverige blir allt tystare. Trots en fantastisk utveckling med nya möjligheter att göra sin röst hörd, så får vi allt fler rapporter om människor som skrämts till tystnad genom hot om att förlora jobbet eller bli utsatt för repressalier. Då spelar det ingen roll att formerna för att uttrycka sig ökat, en megafon tjänar ingenting till om man är rädd för att prata. Rätten att säga ifrån om missförhållanden på sin arbetsplats är ett av fundamenten, inte bara i välfärdsbygget utan i demokratin – och vi är alla beroende av den.

För vem är det som ser när sjukhuset slarvar med rutinerna? Eller när tunnelbanan slarvar med säkerheten? Att personalen slår vakt om sin egen situation är i sin tur garanten för vår säkerhet. I offentlig verksamhet är meddelarskyddet lagstadgat, i privat verksamhet saknas det skyddet och därmed finns inte samma möjligheter att slå larm. Ett privat företag har vinstintresset som första förutsättning, därmed blir allt annat mätbart i kronor och ören. Kommer vår vinst bli högre eller lägre om den här uppgiften kommer ut? Gynnar det våra marknadsandelar om vi tillåter insyn i verksamheten?

Den mängd anonyma bloggar som handlar om t.ex. arbetssituationen i privata vårdföretag visar vilken desperation som odlas när företagen kräver lojalitet mot vinstnivåerna över den mot brukarna. Skandaler avslöjas titt som tätt, men först när det gått alldeles för långt. Vi måste kunna lita på att verksamheterna sköts efter personalens allra bästa förmåga, men då måste vi ge dem möjligheterna och redskapen för att göra det. Alliansen säljer nu de redskapen, ett efter ett.

Det finns förstås brister även i den offentliga verksamhetens rutiner; Stockholms stads regler för personalens mediekontakt är det senaste exemplet. Men när det sker i offentlig verksamhet kan vi göra något åt det, vi har insyn och vi kan ifrågasätta, lagstifta och rösta bort det. I privat verksamhet saknar vi alla demokratiska instrument. För varje del av verksamheten som alliansen säljer ut så tappar vi lite mer kontroll över vårt samhälle.

Demokratin urholkas lite mer och samhället blir lite tystare. Det är dags att säga ifrån medan vi fortfarande kan.

Ann-Margarethe Livh

Oppositionsborgarråd för vänsterpartiet i Stockholms stad

Andra har också skrivit intressanta grejer om regeringen, samhälle, politik, alliansen, meddelarskydd, Stockholm, Ann-Margarethe Livh och privatisering
_______________________________________________________

Januari 5, 2009 - "Alliansen får finanskrisen att slå dubbelt"

2009-01-05T20:39:00.009+01:00

►Svenska modellen. De borgerliga partiernas stöd för den svenska arbetsmarknadsmodellen är inte genuint, men efter deccennier har man dock börjat att motarbeta systemet genom att försvaga fackförbunden snarare än genom politisk konfrontation. Detta leder till lönedumpning och försämrade anställningsvillkor, skriver Fredrik Andersson från Ung Vänster i Linköping.

Under de senaste månaderna har varslen duggat tätt i Sverige, på grund av den dramatiska kris som spridit sig från USA. Under december månad beräknas 18 000 människor ha varslats om uppsägning, vilket är en stor ökning från samma månad förra året då 2 400 gick samma öde till mötes. Det är en oerhört oroande utveckling som måste tas på största allvar av de som sitter vid makten.

Särskilt allvarlig blir läget när vi samtidigt sett en utveckling där allt fler har lämnat A-kassan och därmed står utan skydd vid arbetslöshet. Det här är dock ingen slump, utan är ett resultat av en högst medveten politik från högerns sida. Många är dom som idag känner oro, och speciellt utsatta är ungdomar och andra grupper som står längst ifrån arbetsmarknaden.

Förståelse för det som sker i Sverige får man först om man går till djupet med den politik som idag förs. Det är nämligen en slug politik, där högern har lämnat sin gamla, mer ärliga (läs: uppenbart unkna) taktik. I stället har man valt att attackera den svenska modellen bakifrån. Centralt blir därför att genomskåda detta, och därmed avfärda högerns ”arbetarvänliga” retorik som det trams det faktiskt är.

Det centrala i den svenska modellen är att politiken inte skall lägga sig i lönenivån i samhället, utan att denna ska förhandlas fram av arbetsmarknadens parter. Detta har gjort att förhållandevis lite är reglerat i lag inom detta område. Det finns till exempel ingen minimilön, utan man förhandlar i stället fram kollektivavtal. Detta beror på att man inte ska vara beroende av vilken regering det är som råkar sitta vid makten.

Traditionellt har högern smutskastat det system vi har idag. Det sker förstås på sina håll fortfarande, och det är uppenbart att de borgerligas mål är detsamma: att rubba löntagarnas relativa styrka, till förmån för de redan rika. Man har helt velat byta system, till ett där arbetsgivarna ges större handlingsfrihet. Man har attackerat LAS, och sökt försvaga löntagarnas rättigheter däri.

Det nya i högerns politik syns dock i att man till synes accepterar ramarna för dagens modell, som beskrivits ovan. I stället har man kraftfullt agerat för att undergräva den ena partens (läs: fackföreningarnas) styrka, och därigenom försvagat löntagarnas chans att kämpa för bättre levnadsvillkor. Vidare har man attackerat A-kassan, och på detta sätt skapat ett läge där fler är redo att ta ett arbete till en lägre lön. Detta drabbar hela löntagarkollektivet, och bör därmed vara varje arbetares angelägenhet.

Underbudskonkurrensen, där arbetslösa, studenter och andra utsatta grupper tvingas tävla om jobben, förvärras förstås av finanskrisen, då utbudet av arbetskraft ökar. Arbetskraften blir billigare. Alliansens politik blir i ljuset av detta oerhört allvarlig, och riskerar och slå hårt mot samhällets svagaste. Dessutom försätter man fler än vad som hade varit nödvändigt i en svår situation, genom sin passiva arbetsmarknadspolitik där marknaden förväntas lösa alla problem. Marknadens osynliga hand formas, med alliansens goda minne, till en knuten näve: redo att slå allt fler på käften. Oavsett högerretorik, måste vi komma ihåg vem det är som tjänar på rean.

Fredrik Andersson
Vice ordförande,
Ung Vänster Linköping

_______________________________________________________

Oktober 2, 2008- "Björklund har fel fokus"

2008-10-02T12:46:00.006+02:00

Utbildningsminister målar upp en felaktig bild av den svenska skolan i syfte att genomföra meningslösa och direkt skadliga reformer, skriver Elisabeth Biström, vice ordförande för Ung Vänster.

Jag undrar hur folk som inte har besökt en svensk skola på några år eller decennier ser på skolan och vad de tror händer där. Jag menar, lyssnar man på den av Jan Björklund ledda debatten, är det väl inte konstigt om man får en bild av skolan som ett kaosartat slagfält. Kanske nickar man då, när Björklund talar om disciplin, och om möjligheter för lärare att konfiskera kepsar och mobiltelefoner, och tänker att det nog är precis vad som behövs. Vi måste ju ha arbetsro i skolan. Kanske tänker man att det nog är bra att allt fler skolor installerar övervakningskameror. Någon ordning måste vi ju ha.

Ja, någon ordning måste vi faktiskt ha i skolan. Men det är synd att ordningsproblem, disciplin och kontroll fått så stort utrymme i skoldebatten. Dels för att problemen ofta är överdrivna. Själv har jag gått en lärarutbildning och vistats bra mycket mer än till exempel Janne Björklund på olika högstadie- och gymnasieskolor de senaste åren. Och visst finns det ordningsproblem. Det finns mobbing, det finns grabbar som kladdar på tjejerna i korridoren, spejar på dem i omklädningsrummet och kallar dem hora. Det finns oftast någon eller ett par elever i varje klass som stör; som pratar lite för mycket, som inte kan sitta still när det behövs. Samtidigt är de allra flesta elever alldeles vanliga, schyssta människor. Och överlag är det svårt att hitta den anarki som utbildningsministern tecknar en bild av. Men det är också synd för att fokuseringen på ordning och reda gör att det lämnas så lite utrymme åt viktigare frågor, viktigare debatter.

Till våren kommer beslut att fattas om att omorganisera gymnasieskolan. Utredningen som ligger till grund för beslutet föreslår att avskaffa högskolebehörigheten för elever som gått yrkesprogram. Det är ingen liten fråga. Tvärtom är det ett ganska historiskt beslut att välja att sänka kunskaps- och utbildningsnivån i vårt land, men var är debatten om det?

Regeringen har skurit ned anslagen till Komvux med ca 20 procent. En idiotisk åtgärd i ett land på väg in i en lågkonjunktur – det kan ju till exempel tänkas att ganska många av de tusentals som den senaste tiden varslats om uppsägning kommer att behöva komplettera sin utbildning eller omskola sig. Var finns debatten?

På varje skola jag har praktiserat på under min utbildning, talar lärarna om tidsbristen, om stressen av att ha ansvar för alltför många elever, om för stora klasser och för lite resurser. Den pedagogiska kvaliteten blir lidande av den permanenta underbemanningen på våra skolor, är det då konstigt att resultaten sjunker? Återigen, var är debatten?

Det största problemet med Björklunds snack om disciplin och kontroll i skolan, är inte åtgärderna i sig. Visst är det knäppt att sätta (betygsliknande) omdömen på småbarn, och visst ligger det nära till hands att raljera om Major Björklund, när han likt en papegoja upprepar sitt mantra om ordning och reda. Men det värsta är nog ändå att viktigare debatter inte får plats och att intressanta politiska skiljelinjer därmed aldrig görs tydliga: de som handlar om annat än betyg och konfiskering av mobiltelefoner. De som gäller lärarnas arbetsvillkor, om rätten till kunskap för alla, om den inte längre befintliga likvärdigheten i utbildningssystemet.

Jag förstår att Björklund föredrar att tala högst och mest om sina populistiska förslag om disciplinåtgärder och gärna leder debatten in på sådana sidospår. För när det gäller de verkligt avgörande frågorna, om resurser till skolan, om explosionen av privata skolor som utarmar den kommunala skolan, om allas rätt till kunskap – då är det regeringen och Folkpartiet som står för en flumskola. En skola där de som hade oturen att inte ha föräldrar som kunde välja rätt skola, får en sämre utbildning. En skola, där den som valde fel gymnasieprogram vid femton års ålder kommer att missa viktiga ämnen och kunskaper och förlorar möjligheten att läsa vidare senare. En skola med sänkt ambitionsnivå och ökade skillnader. Men det verkar inte bekymra Janne Björklund. Så länge eleverna inte har keps på lektionen.

Elisabeth Biström
Vice ordförande, Ung Vänster

Läs tidigare gästkrönikor››
_______________________________________

September 10, 2008- "Stockholmsalliansens budget saknar ekonomisk politik"

2008-09-10T17:14:00.010+02:00

» Ann Margerethe Livh: Nu har jag tröskat igenom borgarnas budgetförslag. Trots den till sidantalet avskräckande volymen så måste jag säga att den nästan helt saknar innehåll. Det man först slås av är att den saknar en ekonomisk politik, något som man ändå förväntar sig av en text med titeln budget. Varje år kommer istället dessa 300 sidor som alltid förklarar varför det just nu är ett utmärkt läge att sänka skatten, oavsett hög- eller lågkonjunktur.

Sedan högern tog makten i Stockholm har skatten sänkts med 60 öre. I reda pengar innebär det en miljard. Det betyder en miljard mindre att fördela till barnen, till de gamla, till kulturen och idrotten. Den nuvarande majoritetens politik kan därmed lätt sammanfattas; ”oberoende av konjunktur så krävs mer resurser till de rikaste”. Skillnaderna mellan höger och vänster blir väldigt konkreta när man talar om valfrihet. För oss är den gemensamma välfärden förutsättningen för individens frihet medan det för alliansen tycks råda ett motsatsförhållande mellan det privata och det allmänna. Förra året konstaterade jag att alliansens skattesänkning motsvarade en chipspåse och med årets skattesänkning kan den chipspåsen möjligen åtföljas av två liter billig Cola. Det är dock en Cola som kommer att lämna en besk eftersmak när man ställer den i kontrast till de satsningar på gemensam välfärd som kunde ha gjorts istället. Stockholmsvänsterns alternativ till chipspåsen och Colan är bland annat offensiva satsningar på skolan, en ökad jämställdhet mellan kvinnor och män samt en mycket högre takt i byggandet av hyreslägenheter.

En fråga som länge engagerat Stockholmsvänstern är utvecklingen på Järvafältet. Det är även en fråga som jag personligen känner stort engagemang för då jag själv bor i Rinkeby och dagligen träffar människor som är djupt oroade för vad som ska hända med deras område. Därför är det beklämmande att läsa att Järvafältets utveckling ska ske i samarbete ”med privata aktörer och näringslivet”. De boendes åsikter kan de alltså fortsatt behålla för sig själva. I alliansens Stockholm är medborgarnas frihet bara så stor som avståndet till närmaste privata intresse.

Om man bortser från de många gånger skoningslösa konsekvenser som en högerpolitik får på kort sikt så tror jag att det på lång sikt är bra för Stockholmarna att de här har två tydliga alternativ att ta ställning till. När alla pratar om partiernas rörelse emot mitten och avsaknaden av politiska alternativ så har vi i Stockholmsvänstern ett tydligt svar. Vi skiter i trianguleringen. Vi tror på vår politik och om vi rör oss tydligt vänsterut så vet vi att människor kommer att följa med. Låt de andra partierna diskutera signalord, spindoktorer och mediala strategier. Vi i Stockholmsvänstern tänker fortsätta att diskutera politik, och försöka visa vilka konsekvenser olika politiska beslut får för stockholmarna. Om de andra partierna samtalar med Stockholmsmedia och varandra så vill ha ett öppet samtal med sociala rörelser, hyresgästföreningar och engagerade medborgare. En vänsterpolitik kommer alltid och måste alltid komma underifrån. Vi får aldrig glömma det. Låt oss bygga den tillsammans.

Ann Margrethe Livh
Oppositionsborgarråd (v), Stockholm

Se samtliga gästkrönikor››
_______________________________________

Maj 16, 2008- "Luftfartsverket mörkar om Bromma flygplats"

2008-05-16T12:40:00.006+02:00

Att låta Bromma flygplats bli kvar är slöseri med resurser och att ge efter för små intressegrupper, skriver Anders Löwdin från Bromma stadsdelsnämnd.

Med andledning av problem för taxinäringen ute på Bromma flygplats och en insändare på det ämnet i DN så svarar Niklas Härenstam, presschef för LFV, Luftfartsverket, division Stockholm med en egen insändare i samma tidning, onsdagen 14 maj. I hans svar uttrycker han att Bromma flygplats har en ambition att satsa på utbyggd kollektivtrafik ut till flygplatsen. Han skriver:

”Flygplatsens ambition är att det ska vara enkelt att åka taxi till och från Bromma. Men framför allt vill flygplatsen satsa på en utbyggd kollektivtrafik.”

Niklas Härenstam skriver också

”[...] att inga skattekronor går till spillo. Bromma betalas av flygresenärerna via avgifter, och ger istället ett överskott tillbaka till skattebetalarna.”

När nu den borgerliga majoriteten och Luftfartsverket fått igenom sin sedan länge önskade förlängning av avtalet för Bromma flygplats, en förlängning i trettio år utan möjligheter för Stockholms stad att säga upp avtalet så kan man i högsta grad kräva att Luftfartsverket mer spelade med öppna kort. Det borde man kunna kosta på sig nu när man har ett så hållfast avtal under så lång tid framöver.
Vad gäller påståendet att Bromma flygplats ger ett överskott tillbaka till skattebetalarna så motsägs detta av att flygplatschef Marie-Louise Reinius 2005 uppgav att det kommersiella värdet för arrendet låg på 200 miljoner kronor per år. Tar vi hänsyn till den exceptionella värdestegringen det har varit på tomtmark i Stockholmsområdet de senaste två åren så är vettigt att räkna upp detta värde med 25%. Utgångsvärdet blir då 250 miljoner. Sett utifrån avtalets hela längd, det vill säga 30 år och med en indexering på 3 procent blir värdet för arrendet hela 12,25 miljarder kronor.
Hur mycket ger då Brommaflyget och LFV tillbaka till Stockholms skattebetalare? I det gamla avtalet fick Stockholms skattebetalare ingenting eller mer precist 1 krona per år i arrendekostnad. I och med det nya avtalet så har Stockholms stad förhandlat sig fram till ytterligare en avgift på hela 5 kronor per passagerare. Fram till 2038 är det alltså dessa prisnivåer som gäller, 1 krona per år i arrendeavgift och 5 kronor per passagerare. Detta ger cirka 4 till 5 miljoner kronor tillbaka till Stockholmarna per år.
Plötsligt har då ett påstått överskott tillbaka till skattebetalarna blivit till ett underskott på cirka 245 miljoner kronor per år. Niklas Härenstam är presschef för LFV och det ingår tydligen i hans arbetsbeskrivning att förvanska verkligheten.
Idag tjänar Luftfartsverket bra med pengar på de parkeringsintäkter som privatbilismen till flygfältet genererar. Skulle dessa intäkter minska av någon anledning, exempelvis att vi får en mer utbyggd kollektivtrafik till flygplatsen så har smart nog Luftfartsverket villkorat detta i det nya avtalet. Minskar intäkterna från parkeringen så har Luftfartsverket rätt att omförhandla avtalet. Så därför om kollektivtrafikresorna skulle öka till Bromma flygplats och bilismen minska så riskerar staden och skattebetalarna pengar.
Luftfartsverket har inget som helst intresse av att ge något extra tillbaka till Stockholmarna, varken vad gäller pengar eller miljöförbättringar. Det har historien visat och i det nya 30-åriga avtalet som trädde i kraft nu i vår finns det inga incitament för att ändra på den saken.

Anders Löwdin

Se samtliga krönikor>>

Maj 13, 2008- "Järvalyftet är lyxrenovering som vi inte har råd med"

2008-05-13T21:52:00.010+02:00

Järvalyftet handlar om lyxrenovering de boende inte har råd med, skriver Hanna Löfqvist, ordförande för Vänsterpartiet i Kista.

Själv är inte bäste dräng, även om Alliansen vill få oss att tro det. Det är en omöjlighet att stå där själv och moppsa upp sig mot orättvisorna och de ondskefulla, marknadsliberala strukturerna. Nej, lösningen är som alltid att gå ihop och organisera sig. Det är vi ett ansenligt antal som gjort. Området heter Husby, blå linje med t-banan, nordväst ut från Stockholm. Där händer det en del grejer som inte är så bra ur människovärdigt perspektiv, och då tänker jag inte på de panka, unga män som det står om i Mitt i Kista och som snor bilar. Nej, det här är värre.
Det handlar om en utveckling som permanent slår undan benen för folk. Går det enligt våra värsta prognoser är det massutrymning som gäller – storflytt från hyresrätter till, ja vad? Det hela började i höstas. Svenska Bostäder, ett kommunalt fastighetsbolag tillika en del av den så kallade Allmännyttan, började flagga för att renoveringar var på gång. Inget konstigt med det egentligen. Till och med utmärkt och inte en dag för tidigt, enligt de boende. Området var eftersatt, är eftersatt trots alla hyror som betalats in år ut och år in under decennier till bostadsbolaget, men inte fan har det renoverats för pengarna, det är ett som är säkert. Men nu vill man slå till med storsläggan. Alliansen genom sina politiker i stadshuset visade vad skåpet skulle stå, och inte var det i hyresrätter i alla fall.
Sagt och gjort Järvaområdet ska "lyftas" så att det visslar om det. Men inte på de boendes villkor, nej de nya klientelet näringsliv och bostadsbolag är ute efter har råd att ombilda sina lägenheter, har råd att köpa lyxrenoverade flerrummare. De boende fick en rättmätig chock när man informerades om att hyreshöjningar med ett par tusen spänn i månaden var att vänta. Att det skulle ombildas och säljas ut. Folk och fä blev förbannade och så gick vi ihop under namnet Nätverket Järvas Framtid.
Vi har haft möten och kommit överens om vilka krav vi vill ställa på de ansvariga för lyftet som nu blivit det motsatta. Vi har ordnat informationskvällar på olika språk, demonstrationer, aktioner och det har gett resultat. Rivningar av hyreshus har stoppats. Krav på samråd mellan boende och byggintressenter har bifallits, vi har gett ett samstämmigt ja till upprustning – nej till lyxrenovering, som vi inte har råd med. Under alla dessa träffar, möten och aktioner har vi som bor här ute fått ett ansikte på varandra. Och jag har aldrig varit med i ett sammanhang där så många människor med olika bakgrund går ihop och står sida vid sida och verkligen gör något.
Denna kamp har radikaliserat vår stadsdel, och den har gjort fler människor politiskt medvetna. Och det är inte till Alliansens fördel, det kan jag garantera. Och jag har en stark känsla av att fler – runt Järva - kommer att använda sin rösträtt nästa riksdagsval. 2010 blir året då borgarna åker ut fortare än kvickt. Åtminstone om man frågar dom som har sina ungar i kommunala skolor som läggs ner i svindlande fart och de boende i allmännyttans hyresrätter. Det är inte så få det. Lägg det på minnet.
Hyresgäster- förenen eder, det gör livet lite lättare, och bra mycket roligare!

Hanna Löfqvist
Ordförande Vänsterpartiet Kista

Se samtliga gästkrönikor>>

Februari 19, 2008- "Majoritetssamhället vill inte ge invandrade svenskar en chans att smälta in"

2008-02-19T23:08:00.008+01:00

Replik till Jan Björklunds och Nyamko Sabunis debattartikel 080218, som fått rubriken "Krav på svenskkunskaper skärps för invandrare".

Detta är ett mycket välkommet och efterlängtat initiativ. Men precis som vid tidigare liknande försök skjuter man in sig på fel målgrupp, nämligen på offren för undervisningen! Detta trots att man poängterar att läroplanen är alldeles för luddig och att endast 11% av lärarna har ämneskompetens motsvarande 40 poäng.

Först som femte punkt kommer ett förslag på "lärarlyft för sfi-lärare". Men man erbjuder inget som helst förslag på hur detta lyft ska utformas. Kontrasten är bjärt mot alla detaljer för sanktioner mot elever som misslyckas.

Björklund och Sabuni skriver att "med dagens regler är det helt möjligt att använda sfi som en form av försörjning år efter år, utan att egentligen få några språkkunskaper eller prestera några resultat." Men detta gäller ju även sfi-lärarna!!

I radiodebatten mot Prof. Inger Lindberg om detta i P1 Morgon upprepade Nyamko Sabuni envist, att det inte finns någon annan skolform som inte har några krav på genomströmning med viss tidsbegränsning. Men vad hon inte sa, det var att det inte heller finns någon annan skolform som inte ens har några nämnvärda krav på lärarnas formella kompetens! Vem som helst som har tid och lust och kan tala svenska, och som har behov av att försörja sig, kan få arbete som sfi-lärare.

Ett talande bevis för att Björklund, Sabuni, deras partikamrater och hela mediadrevet skjuter på fel målgrupp är resultaten för svenskundervisningen för utländska läkare. Här har vi verkligen en målgrupp med mycket hög studievana, dokumenterat hög inlärningsförmåga på avancerad akademisk nivå och, inte minst, ofantlig hög ambitionsnivå att så snabbt som någonsin möjligt komma förbi alla språkliga hinder och återgå till sin läkargärning. Hur kan det då komma sig att ca hälften av läkarna blir underkända vid första provtillfället i svenska? År efter år, samma statistik. Man kan inte värja sig för slutsatsen att det finns brister i undervisningen. Jag känner till detta i egenskap av både sfi-lärare och läkare. Jag träffar dessa invandrade läkare, och jag får veta hårresande detaljer om den s.k. undervisningen. Alltför få sfi-lärare är själva akademiker. De har ingen aning om hur akademiker lär.

Nyamko Sabuni sa inte heller att det knappast finns någon annan skolform som drabbas av omöjliga villkor för undervisningen, som t.ex. krav på kontinuerlig intagning av nya elever, så att läraren inte har en chans att följa sin pedagogiska planering, eller krav på att i samma klass blanda allt från analfabeter utan studievana till högutbildade akademiker, ofta dessutom i tillfälliga, undermåliga lokaler.

Nu måste det påpekas att det också finns massor av högeligen kompetenta, intresserade och ambitiösa sfi-lärare som mot alla odds presterar ett enastående arbete, så alla ska verkligen inte ta åt sig av denna kritik. Egentligen ska ingen sfi-lärare alls ta åt sig. Det mest skrämmande är nämligen att det inte finns särskilt stor korrelation mellan formell kompetens och undervisningsskicklighet. I många fall är flerårig erfarenhet betydligt bättre än formell utbildning. Problemet ligger högre upp.

Det finns en detalj som nästan alla klagar över bristen på, nämligen uttalsundervisning. Även högutbildade lärare påpekar att de inte fått tillräckliga verktyg för att bedriva effektiv uttalsundervisning. Alla elever och före detta elever jag talat med klagar på att de får eller fick för lite uttalsundervisning. Allmänheten klagar på att alltför många invandrare talar så att det blir jobbigt eller för svårt att uppfatta vad de säger. Läkarsekreterare spenderar massor av tid på att försöka ta reda på vad doktorn egentligen dikterade - det får ju inte bli fel i journalen! SOS alarm har inte sällan svårt att uppfatta vad den uppringande säger och vart de ska skicka hjälp, och vilken hjälp de ska skicka. Hela förortsdialekter har utvecklats med ett "annorlunda" uttal, som majoritetsbefolkningen gör sig lustig över.

Men allt är ju vårt eget fel! Vi har utan respekt för sfi-elevernas behov prioriterat billiga, lågutbildade lärare. Och vi har inte tittat närmare på innehållet i den utbildning de utbildade får. Jag har därför sedan många år erbjudit lärarutbildarna fortbildning i just uttalsundervisning. Jag har kontaktat Skolverket med förslag till bättre läroplaner. Och jag har kontaktat Socialstyrelsen med krav på förbättrad svenskundervisning. Men vad har jag fått till svar? Tystnad. Eller en gäspning. Faktiskt också utskällning. Alltså risk att det s.k. lärarlyftet blir en flopp igen.

Här har vi alltså ett av de verkliga hindren för en smärtfri integration. Majoritetssamhället vill inte ge invandrade svenskar en chans att smälta in i samhället. Sedan straffar vi dem för det. Där har vi något för politikerna att bita i - nu har ni er chans att förändra, Jan Björklund och Nyamko Sabuni!
GMG

Olle Kjellin
Doktor i fonetik,
Sfi-lärare, läromedelsförfattare, expert på uttalsundervisning,
Överläkare, specialist i talorganens radiologi,
och expert på hjärnan, minne och inlärning

Se samtliga gästkrönikor>>

Februari 4, 2008- "Ideologisk ironi"

2008-02-04T16:22:00.007+01:00

Moderaterna är känt som ett parti som ofta förespråkar marknadslösningar. Men när det gäller att marknadsanpassa hyreslägenheter genom att göra om dem till bostadsrätter, så ska man absolut inte använda marknadspriset, tycker riksdagsmannen Lennart Hedquist (m).
En ideologisk ironi.
Bakgrunden är att det kommunala bostadsbolaget i Uppsala, precis som i många andra kommuner, säljer ut sina lägenheter till de hyresgäster som vill och kan köpa loss dem, för att bilda bostadsrätt.Men till skillnad från i många andra kommuner så har styrelsen för bolaget, Uppsalahem, förstått att om bolaget begär marknadspris vid utförsäljningen, så får kommunen in maximalt med intäkter.
Fast om bolaget istället begär ett pris som är lägre än marknadspriset, så kan den nya ägaren lika gärna sälja sin lägenhet till marknadspris dagen efter och göra sig en rejäl hacka på affären.Så istället för att vissa lyckligt lottade kommuninvånare kan få många prasslande hundratusenlappar var i fickan utan att anstränga sig, som i andra kommuner, så går dessa pengar istället till Uppsalahems kassa,vilket ger bolaget en större möjlighet att bygga nya bostäder så att de även räcker till några mindre lyckligt lottade kommuninvånare.Förhållandevis smart och solidariskt, kan man tycka. Även om det bästa förstås vore att inte sälja ut lägenheterna alls.
För att även i fortsättningen kunna hyra ut äldre, billigare kommunala lägenheter, och samtidigt satsa på att bygga nytt.Så att åtminstone de flesta som inte vill eller får ta banklån för att köpa bostadsrätt, ändå får någonstans att bo.
(Jag skriver "åtminstone de flesta" och inte "alla", eftersom det i dagens "välstånds"-Sverige fortfarande finns människor som förvägras förstahandskontrakt, eftersom de är för fattiga, för skuldsatta, eller råkar vara födda i "fel" del av världen.)
Men ur ett moderat perspektiv är Uppsalahems prismodell katastrofal. För om lägenheterna säljs till marknadspris, så kan ju köparna lika gärna köpa en annan bostadsrätt som redan finns och inte behöver ombildas.Vilket gör att intresset för att ombilda kommunala hyresrätter är förhållandevis lågt i Uppsala.
- Om man har som princip att försöka att sätta priset på fastigheten på det här sättet så är det liktydigt med att man inte är intresserad av att låta de boende friköpa, klagar Lennart Hedquist till Sveriges Radio Uppland.

Rabatt till de redan rika, är moderaternas melodi.

Andreas Bryhn

Se samtliga gästkrönikor>>

November 21, 2007- "Framtidshopp kräver en regering som står på ungdomarnas sida"

2007-11-21T07:49:00.003+01:00

Nyligen deltog jag i en paneldiskussion med bland andra Sveriges ungdomsminister, Nyamko Sabuni. Hennes främsta budskap till ungdomsorganisationerna som lyssnade var att hon inte tänker lägga fram någon ungdomspolitisk proposition till riksdagen. I en tid när alltfler unga mår dåligt, när antalet lägenheter blir färre samtidigt som antalet som vill flytta hemifrån blir fler och jobben mer otrygga är det ett rent häpnadsväckande besked.

Fast egentligen kanske man inte ska bli överraskad. Flera undersökningar, rapporter och riksdagsbeslut vittnar om hur regeringens politik gång på gång missgynnar de unga. Indragna satsningar på små hyresrätter, färre fasta anställningar, minskade möjligheter att studera vidare på högskola eller komvux- många är nedskärningarna som har drabbat ungdomarna det senaste året. Det är knappast konstigt att endast 8 procent av 80-talisterna tror att de ska få det bättre än sina föräldrar.

Får jag komma till jobbet imorgon?
Centerpartiets Maud Olofsson föreslog härom året att unga ska kunna provanställas i två år innan man får ett fast jobb. Det är två otrygga år som begränsar möjligheterna att planera framtiden. För vem vågar köpa en lägenhet eller bilda familj när man inte vet om man är välkommen till jobbet om en månad? Det borde vara en självklarhet att alla som arbetat mer än 12 månader under en 18-månadersperiod erbjuds fast anställning.

När Ungdomsstyrelsen undersökt ungas attityder och värderingar svarar åtta av tio att de vill ha en fast anställning. Det är en ökning jämfört med för fem år sedan. Jag är övertygad om att det är en konsekvens av att alltfler unga har otrygga anställningsförhållanden. Projektanställningar och visstidsanställningar är mer regel än undantag när man får ett jobb. Vad är egentligen den moderatstyrda regeringens besked till alla unga som drömmer om en fast anställning? Att dessa tider är förbi?

Gärna äventyr men vem vill vara hemlös när man kommer hem?
Tänk vilken känsla av frihet det är att för första gången få sova i sin egen lägenhet. Men för många som just flyttat hemifrån är det istället långa, sömnlösa nätter som väntar. Tankar om hur länge andrahandskontraktet kommer att gälla och hur möjligheterna ser ut att hitta någon annanstans att flytta innan dess mal i huvudet.

Den borgerliga regeringen har inte gjort mycket för att fler unga ska kunna lägga sig på kvällen utan sömnproblem. Det senaste året har de hunnit med att ta bort investeringsbidragen som tidigare hjälpt kommuner att bygga hyreslägenheter. I många kommuner har deras borgerliga kollegor sålt ut våra gemensamt ägda bostadsbolag och minskat antalet hyresrätter betydligt. När det finns färre hyreslägenheter är det framförallt unga som blir lidande. Utan kontakter eller en förmögenhet på banken att köpa lägenhet för blir det svårt att flytta hemifrån. Boutredningen har gjort en undersökning som med all önskvärd tydlighet förklarar just det. Den säger att tre av fyra unga har bott olagligt, betalat för mycket i hyra eller varit del i svarthandel av bostäder. Vad säger Nyamko Sabuni om det?

Hur mår Sveriges framtid?
Den senaste tiden har det blivit smärtsamt tydligt hur våldsutsatta många ungdomar är idag. Flera unga har fått betala det ökade våldet med sitt liv. Det är en katastrof varje gång ett liv släcks i förtid. Våldet avspeglar hur samhället och omvärlden mår. När unga vänds ryggen genom att fritidsgårdar läggs ner, färre vuxna finns tillgängliga och ohälsotalen blir större är det inte konstigt att det sprider sig en pessimism bland ungdomar.

Det är dags att vi politiskt aktiva förmedlar framtidshopp och ljusa utsikter igen. Det gör vi genom att satsa på barn och ungdomars uppväxt och genom mer stöd till fritidsgårdar och skolor. Det förmedlar vi genom att kämpa för fler fasta anställningar och bostäder. Framtidshopp för ungdomsgenerationen kräver en mer aktiv regering som står på ungdomarnas sida.

Jytte Guteland
Förbundsordförande SSU

Se samtliga gästkrönikor››