Skrivet av Fredrik Andersson den 30 juni 2011 kl. 19:00
BIDRAGSLINJEN. Det är oklart om det beror på att han är en flagellant eller inte, men riksdagsmannen Mikael Oscarsson (KD) är i vilket fall som helst immun mot
partiledningens partipiska för att skapa illusionen av enighet inför partiets Kristing i Umeå. Han gör i en debattartikel i Upsala Nya Tidning öppet uppror mot partistyrelsen och hävdar att han har en majoritet av distrikten med sig för ett supervårdnadsbidrag.
UNT:
Barnomsorgspengen är inte en på förhand bestämd summa, utan skiljer sig åt mellan kommunerna. Om en kommun har en barnomsorgspeng på 100 000 kronor per år, ger vårt förslag föräldrarna omkring 6 500 kronor i månaden efter att arbetsgivaravgift dragits av.
/.../
Både från vänster och höger klagas det över att 91 procent av de som är hemma med vårdnadsbidraget är kvinnor. Därför höjs det med jämna mellanrum krav på att vårdnadsbidraget ska skrotas – så att barnen i stället ska skickas till förskolan där 97 procent är kvinnor.
De politiska makthavarna har alltså lyckats sämre med jämställdheten än Sveriges familjer. Ändå tror de att de har rätt att ställa krav!
Mikael Oscarsson gör en imponerande intellektuell saltomortal. Kvinnofällan vårdnadsbidraget ska göras djupare genom att förlängas och fördyras, samtidigt som resurserna för den allmänna barnomsorgen urlakas (så att fler familjer tvingas bort från den). För att försvara den åtgärden(och undvika den rättfärdiga kritiken mot att förslaget ur ett jämställdhets- och integrationsperspektiv är katastrofalt) låtsas han som att förskolan varken har en uttänkt pedagogik eller utbildad personal.
Kort sagt: Mikael Oscarsson driver en klassisk blåsvart konservativ KD-politik som snabbt och effektivt slipar bort alla försök till liberal fernissa som partiledningen försöker pensla på. Kristdemokraterna må vara små, men det räcker som bekant med att vara två personer för att man ska kunna ha falangbildningar i ett parti.
BIDRAGSLINJEN. Det är oklart om det beror på att han är en flagellant eller inte, men riksdagsmannen Mikael Oscarsson (KD) är i vilket fall som helst immun mot
partiledningens partipiska för att skapa illusionen av enighet inför partiets Kristing i Umeå. Han gör i en debattartikel i Upsala Nya Tidning öppet uppror mot partistyrelsen och hävdar att han har en majoritet av distrikten med sig för ett supervårdnadsbidrag.
UNT:
Barnomsorgspengen är inte en på förhand bestämd summa, utan skiljer sig åt mellan kommunerna. Om en kommun har en barnomsorgspeng på 100 000 kronor per år, ger vårt förslag föräldrarna omkring 6 500 kronor i månaden efter att arbetsgivaravgift dragits av.
/.../
Både från vänster och höger klagas det över att 91 procent av de som är hemma med vårdnadsbidraget är kvinnor. Därför höjs det med jämna mellanrum krav på att vårdnadsbidraget ska skrotas – så att barnen i stället ska skickas till förskolan där 97 procent är kvinnor.
De politiska makthavarna har alltså lyckats sämre med jämställdheten än Sveriges familjer. Ändå tror de att de har rätt att ställa krav!
Mikael Oscarsson gör en imponerande intellektuell saltomortal. Kvinnofällan vårdnadsbidraget ska göras djupare genom att förlängas och fördyras, samtidigt som resurserna för den allmänna barnomsorgen urlakas (så att fler familjer tvingas bort från den). För att försvara den åtgärden(och undvika den rättfärdiga kritiken mot att förslaget ur ett jämställdhets- och integrationsperspektiv är katastrofalt) låtsas han som att förskolan varken har en uttänkt pedagogik eller utbildad personal.
Kort sagt: Mikael Oscarsson driver en klassisk blåsvart konservativ KD-politik som snabbt och effektivt slipar bort alla försök till liberal fernissa som partiledningen försöker pensla på. Kristdemokraterna må vara små, men det räcker som bekant med att vara två personer för att man ska kunna ha falangbildningar i ett parti.
KD-riksdagsman vill införa supervårdnadsbidrag
