KONJUNKTUR. Alliansens arbetsmarknadspolitik är en studie i nedtrappade prognoser. Tron på den egna politiken var som störst innan den trädde i kraft.
I Moderaternas budgetförslag från våren 2006 (Alliansen presenterade till skillnad från de Rödgröna inget gemensamt budgetförslag) kan man tydligt läsa att det med Moderaternas politik blir
I regeringens senaste budget [pdf, tabell 3.7, sid 64] visade prognosen att den förda politiken skulle ge 150.000 jobb, alltså mindre än en tredjedel av vad politiken skulle ge fyra år tidigare.
Som alltid när man talar om den ökade arbetslösheten är det alltid någon som på vant manér säger något i stil med ”men finanskrisen då!” tätt följt av en serie nedsättande epitet om Mona Sahlin. Det kanske vore i sin ordning att skriva något om denna konjunkturnedgång.
Näringsminister Maud Olofsson (C) hävdar att det är 100.000 fler som har jobb idag än vid maktskiftet - vilket verkligen inte stämmer. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) för sig med siffran 40.000 fler, medan finansminister Anders Borg säger att antalet är oförändrat - och passar på att flika in att ”rätt ska vara rätt”.
Låt oss för vänlighetens skulle för en sekund leka med den absurda tanken att en siffra sprungen ur Maud Olofsson stämmer - vad får man för resultat då? Har man infriat löftet om 500.000 nya jobb?
Återigen dyker då finanskrisinvändningen upp. Men är det verkligen talepunkten att vartenda arbetstillfälle som skapades under perioden från början av 2007 då alliansens ekonomiska politik trädde i kraft fram till att finanskrisen var i faktum under hösten 2008? Det rör sig om närmare 200.000 jobb, vilket var en lägre ökningstakt än den man fann innan alliansen tillträtt.
Men låt oss leka med tanken att det faktiskt förhåller sig så att alla jobb som tillkom under 2006 var fråga om tur med konjunkturen och regeringen Persson var helt utan ära i frågan - ända fram till början av 2007 då konjunkturen inte längre hade någon effekt och alliansen ansvarade för vartenda nytt arbetstillfälle.
Då har man skapat 200.000 jobb, men ändå ligger man enligt Maud Olofssons siffror på 100.000 plus. Alltså har finanskrisen tagit 100.000 arbetstillfällen netto.
För att löftet om 500.000 nya jobb på kort sikt ska anses infriat måste alltså regeringen på fullaste allvar påstå att man har räddat 400.000 jobb - om man använder de mest spektakulära glädjekalkyler.
Om man däremot ser jobbtillväxten som en del av konjunkturcykel och delar regeringens eget Finanspolitiska Råds inställning att sänkt inkomstskatt endast skapar nya jobb om det tillåts gå via lönesänkningar så får man ett annat resultat. Om man dessutom väger att finansdepartementet delar denna tolkning samt att de stora bankernas tolkning att regeringen inte haft någon inverkan på jobbtillväxten att tala om så förstärks bilden ytterligare.
Lägger man dessutom till att Maud Olofssons siffror är helt uppåt väggarna och man i bästa fall kan hålla sig med Anders Borgs siffror om plus-minus-noll, utan att räkna in befolkningsökningen så blir regeringens siffror ännu konstigare.
Man lovar 500.000 jobb, skapar inga, 200.000 tillkommer och i slutändan landar man ändå på samma nivåer som när man tog över så måste man också hävda att man, för att löftet ska anses uppfyllt, har räddat 700.000 jobb från finanskrisens klor.
Alliansen går alltså in i en valrörelse där man hävdar att superduperjobbpolitiken räddat någonstans mellan 400.000 och 700.000 jobb, lite beroende på om man trippar på syra eller inte.
Det är en inte helt lätt linje att driva när arbetslösheten ökat från 6,1% till 9,8%.
I Moderaternas budgetförslag från våren 2006 (Alliansen presenterade till skillnad från de Rödgröna inget gemensamt budgetförslag) kan man tydligt läsa att det med Moderaternas politik blir
”kanske 500 000 fler nya jobb redan på kort sikt” (pt. 3.2.1)Det var detta man gick in i valrörelsen med - en halv miljon nya jobb, redan på kort sikt. I ett land med 300.000 arbetslösa var detta ett rent svindlande löfte. Dagens efter valet förklarade den tillträdande statsministern i sin första intervju att ”det är någonstans runt 300.000 jobb vi vill skapa”, vilket kan tyckas lite märkligt med tanke på vårens prognoser. (SVT;s Agenda 18/9-06)
I regeringens senaste budget [pdf, tabell 3.7, sid 64] visade prognosen att den förda politiken skulle ge 150.000 jobb, alltså mindre än en tredjedel av vad politiken skulle ge fyra år tidigare.
Som alltid när man talar om den ökade arbetslösheten är det alltid någon som på vant manér säger något i stil med ”men finanskrisen då!” tätt följt av en serie nedsättande epitet om Mona Sahlin. Det kanske vore i sin ordning att skriva något om denna konjunkturnedgång.
Näringsminister Maud Olofsson (C) hävdar att det är 100.000 fler som har jobb idag än vid maktskiftet - vilket verkligen inte stämmer. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) för sig med siffran 40.000 fler, medan finansminister Anders Borg säger att antalet är oförändrat - och passar på att flika in att ”rätt ska vara rätt”.
Låt oss för vänlighetens skulle för en sekund leka med den absurda tanken att en siffra sprungen ur Maud Olofsson stämmer - vad får man för resultat då? Har man infriat löftet om 500.000 nya jobb?
Återigen dyker då finanskrisinvändningen upp. Men är det verkligen talepunkten att vartenda arbetstillfälle som skapades under perioden från början av 2007 då alliansens ekonomiska politik trädde i kraft fram till att finanskrisen var i faktum under hösten 2008? Det rör sig om närmare 200.000 jobb, vilket var en lägre ökningstakt än den man fann innan alliansen tillträtt.
Men låt oss leka med tanken att det faktiskt förhåller sig så att alla jobb som tillkom under 2006 var fråga om tur med konjunkturen och regeringen Persson var helt utan ära i frågan - ända fram till början av 2007 då konjunkturen inte längre hade någon effekt och alliansen ansvarade för vartenda nytt arbetstillfälle.
Då har man skapat 200.000 jobb, men ändå ligger man enligt Maud Olofssons siffror på 100.000 plus. Alltså har finanskrisen tagit 100.000 arbetstillfällen netto.
För att löftet om 500.000 nya jobb på kort sikt ska anses infriat måste alltså regeringen på fullaste allvar påstå att man har räddat 400.000 jobb - om man använder de mest spektakulära glädjekalkyler.
Om man däremot ser jobbtillväxten som en del av konjunkturcykel och delar regeringens eget Finanspolitiska Råds inställning att sänkt inkomstskatt endast skapar nya jobb om det tillåts gå via lönesänkningar så får man ett annat resultat. Om man dessutom väger att finansdepartementet delar denna tolkning samt att de stora bankernas tolkning att regeringen inte haft någon inverkan på jobbtillväxten att tala om så förstärks bilden ytterligare.
Lägger man dessutom till att Maud Olofssons siffror är helt uppåt väggarna och man i bästa fall kan hålla sig med Anders Borgs siffror om plus-minus-noll, utan att räkna in befolkningsökningen så blir regeringens siffror ännu konstigare.
Man lovar 500.000 jobb, skapar inga, 200.000 tillkommer och i slutändan landar man ändå på samma nivåer som när man tog över så måste man också hävda att man, för att löftet ska anses uppfyllt, har räddat 700.000 jobb från finanskrisens klor.
Alliansen går alltså in i en valrörelse där man hävdar att superduperjobbpolitiken räddat någonstans mellan 400.000 och 700.000 jobb, lite beroende på om man trippar på syra eller inte.
Det är en inte helt lätt linje att driva när arbetslösheten ökat från 6,1% till 9,8%.
