KULTUR. Lika intressant som det är att studera vilka frågor som kommer bli stora i valet är det att studera vilka frågor som inte kommer bli det. Rosmari Södergren på Kulturbloggen skriver idag ett inlägg om varför ett kulturlyft behövs likt det i Norge, men dessvärre är det nog något man får se sig om på månen efter.
Tittar man runt på de borgerliga partiernas hemsidor blir det ganska tydligt att inte har för avsikt att attrahera några väljare med sin kulturpolitik. Faktum är att det är snudd på omöjligt att ens finna något som berör kultur. På Moderaternas hemsida redogörs det för att man drar igång ett eget TV-program, sedan är det glest. Det mest konkreta man kan erbjuda är tal om doping och läktarvåld, vilket innebär att vallöftet om fler poliser också blir en kulturpolitisk reform.
På Folkpartiets hemsida finns inte kultur med på listan över ”våra viktigaste frågor”, utan nämns endast i sammanhanget att Lars Vilks blivit hotad för sin skräpkonst och att Lars Ohly måste ta avstånd från hoten annars är han för dem - vilket i sig är ett smått absurt krav. Folk hotas för sitt nyttjande av sina medborgerliga rättigheter hela tiden, men eftersom Jan Björklund inte tog avstånd från de två poliser som trakasserade en journalist i tunnelbanan för att han hade fotograferat dem, så ska det alltså tolkas som ett stöd från Björklunds sida? Eller är det så att Björklund kanske bara står upp för en stackars hotad konstnär när det kan nyttjas för att klämma åt oppositionen?
Centerpartiets kulturpolitik går att hitta. Tråkigt nog innehåller den nästan absolut ingenting. Det enda konkreta är att man vill införa ”portföljsmodellen”, en modell som helst saknar konkret beskrivning.
Kristdemokraterna är bäst i klassen. Det är förvisso en efterbliven problemklass, men Kristdemokraterna är bäst. Man vill konkreta saker, så som gratis inträde för barn på statliga muséer - något som funnits sedan innan regeringsskiftet, med enda skillnaden att barnen innan Kristdemokraterna kom till makten också kunde ta med sig sina föräldrar. Men det visar att Kristdemokraterna ändå har visioner - man tycks dessutom sakna det renodlade marknadsekonomiska tänkandet.
Och det är alliansens problem. Kultur är inte en direkt lönsam produkt som alltid går att sälja på en öppen marknad. Ska kulturen som sådan ha verklig betydelse måste man, precis som Södergren påpekar, hantera det som något större och viktigare. Vinster kommer inte tillbaka direkt, de spiller över på alla andra sektorer i samhället, stärker medborgarnas kreativitet och i deras demokratiska ifrågasättande.
Det måste få kosta.
Tittar man runt på de borgerliga partiernas hemsidor blir det ganska tydligt att inte har för avsikt att attrahera några väljare med sin kulturpolitik. Faktum är att det är snudd på omöjligt att ens finna något som berör kultur. På Moderaternas hemsida redogörs det för att man drar igång ett eget TV-program, sedan är det glest. Det mest konkreta man kan erbjuda är tal om doping och läktarvåld, vilket innebär att vallöftet om fler poliser också blir en kulturpolitisk reform.
På Folkpartiets hemsida finns inte kultur med på listan över ”våra viktigaste frågor”, utan nämns endast i sammanhanget att Lars Vilks blivit hotad för sin skräpkonst och att Lars Ohly måste ta avstånd från hoten annars är han för dem - vilket i sig är ett smått absurt krav. Folk hotas för sitt nyttjande av sina medborgerliga rättigheter hela tiden, men eftersom Jan Björklund inte tog avstånd från de två poliser som trakasserade en journalist i tunnelbanan för att han hade fotograferat dem, så ska det alltså tolkas som ett stöd från Björklunds sida? Eller är det så att Björklund kanske bara står upp för en stackars hotad konstnär när det kan nyttjas för att klämma åt oppositionen?
Centerpartiets kulturpolitik går att hitta. Tråkigt nog innehåller den nästan absolut ingenting. Det enda konkreta är att man vill införa ”portföljsmodellen”, en modell som helst saknar konkret beskrivning.
Kristdemokraterna är bäst i klassen. Det är förvisso en efterbliven problemklass, men Kristdemokraterna är bäst. Man vill konkreta saker, så som gratis inträde för barn på statliga muséer - något som funnits sedan innan regeringsskiftet, med enda skillnaden att barnen innan Kristdemokraterna kom till makten också kunde ta med sig sina föräldrar. Men det visar att Kristdemokraterna ändå har visioner - man tycks dessutom sakna det renodlade marknadsekonomiska tänkandet.
Och det är alliansens problem. Kultur är inte en direkt lönsam produkt som alltid går att sälja på en öppen marknad. Ska kulturen som sådan ha verklig betydelse måste man, precis som Södergren påpekar, hantera det som något större och viktigare. Vinster kommer inte tillbaka direkt, de spiller över på alla andra sektorer i samhället, stärker medborgarnas kreativitet och i deras demokratiska ifrågasättande.
Det måste få kosta.
Tweet
