JÄMSTÄLLDHET. Jämställdhetsarbetet från regeringshåll i Sverige har praktiskt taget stått stilla sedan september 2006. Ser man till alliansföreträdarnas ställningstaganden är det inte en överraskning.
Enligt Nationalencyklopedin är "vad som förenar all feminism är att man vill upphäva eller förändra diskriminering på grund av kön och/eller könstillhörighet" - men trots detta vill 13 av ministrarna, över hälften, inte ens kalla sig feminister. Inte ens jämställdhetsministern vill kalla sig feminist, vilket har väckt frågan om hon ens vet vad det är. Eller menar hon seriöst att hon inte vill upphäva eller förändra diskriminering på grund av kön och/eller könstillhörighet?
Istället har något sorts nästintill kontraproduktivt jämställdhetsarbete drivits av näringsminister Maud Olofsson för att få fler kvinnor i bolagsstyrelser. Kontraproduktivt för att hon vägrar erkänna att det har något med samhällets strukturer att göra - utan menar att det helt enkelt berott på att kvinnor varit för dåliga för arbetet. Lösningen blir att anordna kurser så att kvinnorna kan bli bättre.
På en av dessa kurser bjöds styrelseproffset Mats ”det ligger i kvinnors gener att vilja bli försörjda av män” Qviberg in för att föreläsa, och han berömde projektet med: "Det är väl bra att man släpper in tjejer så att de får se att det kanske inte var deras grej".
Olofsson kallade detta "frispråkigt".
Går man från Centerpartiet till Moderaterna så har moderatkvinnorna haft uppe två förslag. Det ena, om att barnbidraget ska betalas ut till båda föräldrarna, mottogs positivt, men sedan dess tycks inget ha hänt och barnbidraget betalas fortfarande ut till modern automatiskt. Det andra, om 40% kvinnor på de moderata partilistorna, nekades direkt, och M-kvinnorna menade att de ändå inte brydde sig om det.
Mer aktiva är dock de manliga Moderaterna i riddarhuset, som efter att ha röstat ner motionen om kvinnlig rösträtt 2004 har följt upp med att med rungande majoritet rösta för att fortsätta utesluta kvinnor från förtroendeuppdrag.
Istället har något sorts nästintill kontraproduktivt jämställdhetsarbete drivits av näringsminister Maud Olofsson för att få fler kvinnor i bolagsstyrelser. Kontraproduktivt för att hon vägrar erkänna att det har något med samhällets strukturer att göra - utan menar att det helt enkelt berott på att kvinnor varit för dåliga för arbetet. Lösningen blir att anordna kurser så att kvinnorna kan bli bättre.
På en av dessa kurser bjöds styrelseproffset Mats ”det ligger i kvinnors gener att vilja bli försörjda av män” Qviberg in för att föreläsa, och han berömde projektet med: "Det är väl bra att man släpper in tjejer så att de får se att det kanske inte var deras grej".
Olofsson kallade detta "frispråkigt".
Går man från Centerpartiet till Moderaterna så har moderatkvinnorna haft uppe två förslag. Det ena, om att barnbidraget ska betalas ut till båda föräldrarna, mottogs positivt, men sedan dess tycks inget ha hänt och barnbidraget betalas fortfarande ut till modern automatiskt. Det andra, om 40% kvinnor på de moderata partilistorna, nekades direkt, och M-kvinnorna menade att de ändå inte brydde sig om det.
Mer aktiva är dock de manliga Moderaterna i riddarhuset, som efter att ha röstat ner motionen om kvinnlig rösträtt 2004 har följt upp med att med rungande majoritet rösta för att fortsätta utesluta kvinnor från förtroendeuppdrag.
Enligt ordförande Henric Ankarcrona (m) vore "de små stegens tyranni".
Folkpartiet har också haft sina stolta ögonblick, där riksdagsledamoten Camilla Lindberg har varit starkast i fördömandet av jämställdheten. Hon sammanfattade sin politik i samarbete med den anti-feministiska sajten "GenusNytt" med att könsroller inte är sociala konstruktioner, de vore absurt att utplåna dem, och att män behandlas sämre än kvinnor, inte tvärt om.
Feminismen måste bort, menar Lindberg, för "jämställdhet fostrar mesiga män".
Det känns nästan onödigt att avsluta med Kristdemokraterna. Anti-feminismen, och vurmandet av gamla könsroller är inskrivet i partiets politik. Partiledaren Göran Hägglund har gjort det tydligt upprepade gånger att den som ifrågasätter kön och könsroller är en elitistisk fiende till "Verklighetens Folk". Han lyckades även påpeka att dekonstruktion var "bullshit", vilket kan bero på att han inte hade en aning om vad det var.
Dock har man haft problem, då det är svårt att vurma för premoderna samhällstrukturer när Bibelns könsroller inte fungerar som svuren sanning längre. Lösningen tycks vara att dels hänvisa till att "Marcus Birro kan väl inte ha fel", och antyda diffust utan forskningsstöd att det är biologi och DNA som gör att kvinnor är värda mindre i lön. I framkanten syns Ebba Busch, vice ordförande i ungdomsförbundet och f.d. kandidat till Europaparlamentet, som menade med fullständig säkerhet, fast utan källa, att kvinnor hade gener som gjorde att de ville jobba inom sjukvård och äldreomsorg.
Jämfört med Olofssons "frispråkiga" styrelseproffs, moderatriddarna och Camilla Lindberg framstår dock Busch och Hägglund nästan som relativt måttfulla i sin anti-feminism. Kanske är det det - den ökande acceptansen för anti-jämställdhet från regeringshåll - som är mest skrämmande efter snart fyra år med den antifeministiska alliansen.
Rekommenderad läsning:
Rekommenderad läsning:
- Alexandra Einerstam: ”Gör jämställdhet till en valfråga”
