UTLANDSTRUPPERNA. Försvarsminister Sten Tolgfors (M) är ute på mycket djupt vatten i samband med att han presenterar ett antal förändringar för utlandsstorkornas situation. Däribland ingår förutom välkomna förslag om psykologisk hjälp, fungerande transporter också mindre välkomna ställningstaganden om att
Med risk för att bli lite väl personlig har jag själv haft det tvivelaktiga nöjet att se min lillebror packa sina prylar och åka till Afghanistan. Till saken hör att jag - kanske inte helt oväntat - rör mig i kretsar där insatsen i Afghanistan är kraftigt ifrågasatt, och det måste kriget också vara utan att det för den dels skull måste innebära ett totalt tillbakdragande (jag tänker inte presentera mitt ställningstagande i frågan, det är helt enkelt inte viktigt). För min brors och hans kamraters välbefinnande krävs inte bara fungerande utrustning, ambulanstransporter och psykologisk hjälp, det kräver också att det politiska debattklimatet hemma i Sverige fungerar som det ska.
Kan problem med insatsen inte ifrågasättas utan att den som höjer rösten blir utmålad som en personlig fiende till de som tjänstgör eller ”opatriotisk” enligt amerikansk terminologi, så utsätter man soldaterna för stor fara. Ett gott exempel på detta var Gustav Fridolins granskning under 2007, där han fick utstå hårda omdömen för att han lyft upp problematiska omständigheter med insatsen.
Det är därför den dörr Tolgfors nu öppnar på glänt är så förbannat farlig, och den är inte anständig för en försvarsminister. I valet mellan utlandstruppernas välbefinnande och röstfisket måste en försvarsminister alltid välja det förstnämnda.
För de svenska trupperna likväl som det afghanska folkets skull måste kriget vara utsatt för ständigt ifrågasättande. Krig är alltför viktigt för att ”ramas in i entydigt politiskt stöd”.
Rekommenderad läsning:
”Alla dessa konkreta förbättringar måste dock ramas in med entydigt politiskt stöd för Sveriges insatser […] Soldaterna och deras anhöriga skall aldrig behöva känna att stödet hemifrån sviktar i utsatta lägen.”Detta är en farlig väg att gå - det politiska klimatet i USA visar detta med önskvärd tydlighet. Att politiskt motstånd till en krigsinsats klassas som en skymf genemot utlandstrupperna personligen, eller i alla fall ett genuint ointresse för delas välbefinnande, är inte bara hämmande för politiken i stort utan direkt farlig de soldater som tjänstgör.
Med risk för att bli lite väl personlig har jag själv haft det tvivelaktiga nöjet att se min lillebror packa sina prylar och åka till Afghanistan. Till saken hör att jag - kanske inte helt oväntat - rör mig i kretsar där insatsen i Afghanistan är kraftigt ifrågasatt, och det måste kriget också vara utan att det för den dels skull måste innebära ett totalt tillbakdragande (jag tänker inte presentera mitt ställningstagande i frågan, det är helt enkelt inte viktigt). För min brors och hans kamraters välbefinnande krävs inte bara fungerande utrustning, ambulanstransporter och psykologisk hjälp, det kräver också att det politiska debattklimatet hemma i Sverige fungerar som det ska.
Kan problem med insatsen inte ifrågasättas utan att den som höjer rösten blir utmålad som en personlig fiende till de som tjänstgör eller ”opatriotisk” enligt amerikansk terminologi, så utsätter man soldaterna för stor fara. Ett gott exempel på detta var Gustav Fridolins granskning under 2007, där han fick utstå hårda omdömen för att han lyft upp problematiska omständigheter med insatsen.
Det är därför den dörr Tolgfors nu öppnar på glänt är så förbannat farlig, och den är inte anständig för en försvarsminister. I valet mellan utlandstruppernas välbefinnande och röstfisket måste en försvarsminister alltid välja det förstnämnda.
För de svenska trupperna likväl som det afghanska folkets skull måste kriget vara utsatt för ständigt ifrågasättande. Krig är alltför viktigt för att ”ramas in i entydigt politiskt stöd”.
Rekommenderad läsning:
- Claes Krantz: ”Svensk 'veterans day' ännu en byggsten i det militära projektet”
- Johan Westerholm: ”En fjäril gör ingen sommar”
