Glest i centerleden. Från vänster Ilan Sadé, Maud Olofsson, Fredrick Federley samt Annika Qarlsson.
CENTERPARTIET. Att skylla Centerpartiets dalande popularitet på att de övergivit landsbygdspolitiken är alldeles för enkelt. Centerns största problem, och anledningen till splittringen inom partiet tycks istället härstamma från trubbel när politik ska möta verklighet.
Skönjer man desperation i Maud Olofssons ögon är det inte för att hon ser en ständigt minskande agrikulturell väljarkår lämna henne - det är för att inte ens hon själv tror på de revolutionerande mirakellösningar som i teorin ska rädda Sverige, eller förmågan att sälja in dem hos det svenska folket.
I en intervju under Centerns kommundagar intervjuades Muharrem Demirok, ledamot av centerpartiets partistyrelse. Han försvarade Maud Olofsson, nej hon har inte blivit trött och bitter (vad ska han annars säga?), men menar att vad centern just nu behöver är "drömmare".
Det han, till min förvåning, inte tycks ha märkt är att centerpartiet är ett helt parti av drömmare. Nästintill dagligen görs utspel och pressmeddelanden som erbjuder drömmarens barnenkla lösningar på komplexa problem, med en säkerhet som endast kan hittas hos religiösa fanatiker och inbitna nyliberaler.
Det finns, enligt Centerpartiet, inte ett enda problem i det svenska samhället som inte kan privatiseras, avregleras eller legaliseras bort. Om det inte gäller muslimer förstås, då mer lagar är lösningen. Att förbjuda religiösa klädesplagg är att bry sig.
Nackdelen är att väldigt få människor tror att reella samhällsproblem löses med ett rejält, nyliberalt, drag. Miljöproblemen försvinner inte för att man avreglerar och hoppas att industrin ska bli grön av ren godhet. Kvinnors utsatta position hjälps inte av att man legaliserar sexköp. Arbetslösheten försvinner inte för att man slaktar arbetares rättigheter, kapar löner eller privatiserar arbetsförmedlingen för den delen.
Tidigare har man inte behövt hantera denna problematik - men i regeringsposition blir problemet extra tydligt. Centerpartiet kommer med ett utspel, moderaterna ser på dem som en förälder på ett obstinat barn, folkpartiet är tysta och kristdemokraterna funderar om det finns något som heter "för mycket" populism. Ingenting händer, debatten dör, och centern har lämnat ytterligare en väljarskara bakom sig.
Det är naturligt att partier förändrar sin profil med tidens gång. Sverige är faktiskt relativt unikt i hur vi har behållit samma partier, med samma profiler, under hela 1900-talet. Jämför tillexempel med Italien där ett partis livstid tycks vara tre-fyra år. Förändringen är också något vi ska vara tacksamma för - alla som följt Allmäna valförbundet/Högerns riksorganisation/Högerpartiet/Moderaterna/Nya moderaterna är troligtvis glad för att de inte hållt kvar vid klassiska frågor som anti-allmän rösträtt, anti-abort, anti-arbetsrätt och så vidare (in absurdum, tyvärr).
Men förändring motas endast i partiet om det följs av ökat stöd. Därför brukar förändring oftast ske till vad demografier vill ha. Men den enda demografin som vill med snabba kast slunga Sverige ur välfärdens trygghet till en nyliberal spetsstat, utan inkomstutjämning och med en semiprivatiserat statsapparat av nattväktarmodell är Centerpartiet själva - och det är det som börjar märkas.
Ambivalensen har varit extra tydlig i SAAB-affären, där Olofsson har växlat från att stolt deklarera att staten inte ska ha något att göra med näringslivet, bejublad av Timbroiter och ledarskribenter, till att försöka ta åt sig äran för att ha löst problemet, till att ideologiskt förklara sig maktlös och viljelös igen. Det nyliberala trumfatoriska vore att lämna industrin att dö och dansa i dess ruiner - men det här är verkligheten, och folks verkliga liv.
Ja, centerpartiet har gått från att vara ett parti till ett ungdomsförbund. Precis som ungdomsförbunden tycks man mena att all publicitet är bra publicitet. Precis som ungdomsförbunden tar man gärna politiska förslag direkt från en ideologisk skrift, ser den som den ultimata sanningen och undviker att låta den utsättas allt för mycket av verkligheten. Just som ett ungdomsförbund skriker man högt och mycket, utan att se förslagen förvandlas till realitet.
Precis som för ett ungdomsförbund är det allt färre som lyssnar.
Drömmare i partiet fyller visst en funktion. Att som Frederick Federley slänga ut sig några klatschiga kommentarer om en revolutionerande lösning som ska rädda landet mellan reklamjippon och lek-TV-inspelningar motiverar vissa, och "rör om i grytan". Men centerpartiet innehar Näringsdepartementet nu. Och då går det inte att bemöta finanskriser med drömmar, arbetslöshet med klatschiga fraser.
Centerpartiets gräsrötter och dess väljare är inte arga för att de känner sig övergivna. De är arga på det sättet man är arg på någon som druckit för mycket, och med fyllots tvärsäkra röst ska berätta "hur det ligger till" och hur denne med några enkla drag skulle styra upp ekonomin. De är arga för att den politik som presenteras bygger på antaganden som inte finns, en ideologi som krackelerat för länge sedan - en politik som ingen egentligen tror på, och med genomdrivningens tvekan - kanske inte ens de själva.
I en intervju under Centerns kommundagar intervjuades Muharrem Demirok, ledamot av centerpartiets partistyrelse. Han försvarade Maud Olofsson, nej hon har inte blivit trött och bitter (vad ska han annars säga?), men menar att vad centern just nu behöver är "drömmare".
Det han, till min förvåning, inte tycks ha märkt är att centerpartiet är ett helt parti av drömmare. Nästintill dagligen görs utspel och pressmeddelanden som erbjuder drömmarens barnenkla lösningar på komplexa problem, med en säkerhet som endast kan hittas hos religiösa fanatiker och inbitna nyliberaler.
Det finns, enligt Centerpartiet, inte ett enda problem i det svenska samhället som inte kan privatiseras, avregleras eller legaliseras bort. Om det inte gäller muslimer förstås, då mer lagar är lösningen. Att förbjuda religiösa klädesplagg är att bry sig.
Nackdelen är att väldigt få människor tror att reella samhällsproblem löses med ett rejält, nyliberalt, drag. Miljöproblemen försvinner inte för att man avreglerar och hoppas att industrin ska bli grön av ren godhet. Kvinnors utsatta position hjälps inte av att man legaliserar sexköp. Arbetslösheten försvinner inte för att man slaktar arbetares rättigheter, kapar löner eller privatiserar arbetsförmedlingen för den delen.
Tidigare har man inte behövt hantera denna problematik - men i regeringsposition blir problemet extra tydligt. Centerpartiet kommer med ett utspel, moderaterna ser på dem som en förälder på ett obstinat barn, folkpartiet är tysta och kristdemokraterna funderar om det finns något som heter "för mycket" populism. Ingenting händer, debatten dör, och centern har lämnat ytterligare en väljarskara bakom sig.
Det är naturligt att partier förändrar sin profil med tidens gång. Sverige är faktiskt relativt unikt i hur vi har behållit samma partier, med samma profiler, under hela 1900-talet. Jämför tillexempel med Italien där ett partis livstid tycks vara tre-fyra år. Förändringen är också något vi ska vara tacksamma för - alla som följt Allmäna valförbundet/Högerns riksorganisation/Högerpartiet/Moderaterna/Nya moderaterna är troligtvis glad för att de inte hållt kvar vid klassiska frågor som anti-allmän rösträtt, anti-abort, anti-arbetsrätt och så vidare (in absurdum, tyvärr).
Men förändring motas endast i partiet om det följs av ökat stöd. Därför brukar förändring oftast ske till vad demografier vill ha. Men den enda demografin som vill med snabba kast slunga Sverige ur välfärdens trygghet till en nyliberal spetsstat, utan inkomstutjämning och med en semiprivatiserat statsapparat av nattväktarmodell är Centerpartiet själva - och det är det som börjar märkas.
Ambivalensen har varit extra tydlig i SAAB-affären, där Olofsson har växlat från att stolt deklarera att staten inte ska ha något att göra med näringslivet, bejublad av Timbroiter och ledarskribenter, till att försöka ta åt sig äran för att ha löst problemet, till att ideologiskt förklara sig maktlös och viljelös igen. Det nyliberala trumfatoriska vore att lämna industrin att dö och dansa i dess ruiner - men det här är verkligheten, och folks verkliga liv.
Ja, centerpartiet har gått från att vara ett parti till ett ungdomsförbund. Precis som ungdomsförbunden tycks man mena att all publicitet är bra publicitet. Precis som ungdomsförbunden tar man gärna politiska förslag direkt från en ideologisk skrift, ser den som den ultimata sanningen och undviker att låta den utsättas allt för mycket av verkligheten. Just som ett ungdomsförbund skriker man högt och mycket, utan att se förslagen förvandlas till realitet.
Precis som för ett ungdomsförbund är det allt färre som lyssnar.
Drömmare i partiet fyller visst en funktion. Att som Frederick Federley slänga ut sig några klatschiga kommentarer om en revolutionerande lösning som ska rädda landet mellan reklamjippon och lek-TV-inspelningar motiverar vissa, och "rör om i grytan". Men centerpartiet innehar Näringsdepartementet nu. Och då går det inte att bemöta finanskriser med drömmar, arbetslöshet med klatschiga fraser.
Centerpartiets gräsrötter och dess väljare är inte arga för att de känner sig övergivna. De är arga på det sättet man är arg på någon som druckit för mycket, och med fyllots tvärsäkra röst ska berätta "hur det ligger till" och hur denne med några enkla drag skulle styra upp ekonomin. De är arga för att den politik som presenteras bygger på antaganden som inte finns, en ideologi som krackelerat för länge sedan - en politik som ingen egentligen tror på, och med genomdrivningens tvekan - kanske inte ens de själva.
Tweet
