Februari 23, 2010 - Bidragskulturen av Helena Rivière, eller varför bidrag bör vara avskräckande låga

Obs! Bilden misstänks vara ett montage

BOKRECENSION: Bidragskulturen – filosofin bakom socialbidraget av Helena Rivière (m).

Borde vänstern bäva de nya moderaternas födelse, eller fira de gamla moderaternas död? Frågan blev högaktuell 2005, och är fortfarande aktuell idag.

Var de nya moderaterna endast en retorisk skiftning av samma politik, eller ett erkännande av det gamla högerpartiet att det svenska folket aldrig skulle släppa ifrån sig sina sociala skyddsnät, sin välfärdsstat? Var det ett kommunikationsstrategiskt hot, eller en seger i det lilla – trots den åstundande valförlusten?

En av de gamla moderaterna var, och är, Helen Riviére. Med en bakgrund från den mörkkonservativa idétidningen "Svensk Tidskrift" klev hon in i riksdagen 2006 och har sedan dess nästan uteslutande riktat in sig på socialförsäkringsfrågor.

Boken Bidragskulturen – filosofin bakom socialbidraget gavs ut när hon jobbade som ledarskribent på Svenska Dagbladet, på tankesmedjan Timbros bokförlag. Hon slår an tonen tidigt, och talar redan i inledningen om ”unga debutanter i bidragssverige”, att ”samhällsmoralen försvinner” och rundar av det hela med ”Det går inte. Det är inte rätt.”

Vad går inte? Att ge socialbidrag förstås. Med ett nostalgiskt darr på stämman beskriver Rivière fattigvårdslagstiftningen från 1871, där det stod att fattiga endast skulle få ”nödtorftigt innehåll”. I boken är det också en återgång till detta som hon kommer fram till är det enda rätta för Sverige:

”Socialbidraget måste ner till det mest elementära som en konsekvens av att värderingarna har förändrats, det måste bli avskräckande lågt.” (sid. 45)

I slutordet målar hon upp det framtida Sverige:

”Staten garanterar ett socialbidrag på miniminivå […]. Ingen ska behöva lida nöd, svälta och frysa, men mycket mer än så blir det inte.” (sid. 79)

Varför måste socialbidraget då bli ”avskräckande lågt”? Boven i dramat är enligt Rivière begreppet ”skälig levnadsstandard” som införts i det sociala arbetet, en nivå hon anser vara alldeles för högt över svältgränsen. Felet tycks dock inte helt vara socialdemokraternas, utan främst en yrkesgrupp som gjorde revolution 1980:

”Medlemmarna i Sveriges socionomers riksförbund ville inte sitta och vrida och vända på ansökningar om pengar för det ena och det andra. De krävde att få tillämpa sin utbildning i konsten att leda vilsegångna och ge folk ett bättre liv.” (sid. 12)

I en sorts paternalistisk flodvåg vällde socionomerna ut över landet, och skapade inte bara en hel ungdomsgeneration som väntar på ”att fylla socialbidrag” (sid. 49), utan förstörde hela den svenska samhällsmoralen. Problemet är också att de skriver ut socialbidrag på löpande band ”för att slippa skiten, slippa återbesök, slippa krav på mera”. (sid. 31) Denna tydliga självmotsägning – att socionomerna å ena sidan är den sociala ingenjörskonstens stormtrupper, socialdemokratiskt hjärntvättade hjon som ser svaga som barn som de måste ta hand om, men å andra sidan är de också lata, pacificerade och ignorerande – tycks ha gått Rivière förbi.

Men detta är Rivières huvudtes. Socialdemokrater och socionomer har förgört den svenska samhällsmoralen. ”What's in it for me? är den nya svenska hälsningsfrasen” (sid. 77) och det enda sättet att hindra nationens kollaps är att sätta bidragen smärtsamt och avskräckande låga.

För att understryka detta ägnar hon lejonparten av boken mot att ondgöra sig över specifika individer eller specifika fall. En trebarnsfamilj i Katrineholm har fått pengar för kunna göra något kulturellt med sina barn i skolåldern. ”Själv tar jag ingenting för att ’läsa böcker och tidningar’ eller för att ’lyssna på musik’” understryker Rivière på sidan 20.

Hon tycks även ha en förkärlek för att hänga ut enskilda socialbidragstagare med förnamn, efternamn, bostadsort och privata levnads- och familjeförhållanden. ”Så var det när den ensamstående fyrabarnsmamman Kina Lindgren på Ekerö först förvägrades det socialbidrag hon ville ha” (sid. 30) börjar en historia där Lindgren hängs ut som en lat girigbuk, en driftig bidragssnyltare som öppet hånskrattar svenska folket i ansiktet. Även ”Thailands-Olle”, som jag antar är en sorts fiktiv samling av alla missbrukare, får sig en känga.

Som alkoholist, menar Rivière, kan han ”och hans kompisar år ut och år in tillbringa halva året i pensionatsmiljö på alkoholistanstalt för att vila ut och äta upp sig” och därefter ”ta sina hopsparade bidrag och supa vidare i Thailand andra halvan. Inga krav.” (sid. 28)

Stor aversion har Rivière även mot stöd till flyktingar. Hon tar upp många enskilda fall där hon menar att flyktingfamiljer får motta mer pengar än ”vanliga knegare” – och lyckas ständigt antyda att dessa familjer inte har någon vilja att arbeta. Däremot menar hon inte att det är flyktingarnas fel, utan de svenska socionomerna. Hon drar argumentet till sin spets och menade att två unga bosniska män hellre riskerade livet under folkmorden på Balkan än var kvar i ett Sverige som inte ställde hårda nog krav på dem.

Två bosniska killar, flyktingar, fick till slut så svårt för kravlösheten, konfliktundvikandet, bristen på vanligt mänskligt motstånd, bristen på kurage att kalla en spade för spade, att de mitt under brinnande krig bestämde sig för att åka tillbaka till Bosnien. De vinkade adjö på TV: ’Hellre verkligheten med verkliga problem än det här ...’

skriver Rivière på sidan 63, tyvärr utan källhanvisning för den som skulle vilja se TV-reportaget med de moderata hjältar som hellre riskerar döden än tar del av de sociala skyddsnäten.

Rivière hinner också citera Stagnelius, håna en ung kvinna för att hon fick psykosomatiska problem av att bo med sin mor och därför fick socialbidrag för att kunna flytta hemifrån, håna en annan sextonårig tjej på socialbidrag som blivit gravid, och mycket mer innan boken tar slut.

”Men mycket har hänt sedan slutet av nittiotalet” kommer då invändningen. Svaret är nej, inte direkt. Rivière är nu ledamot i socialförsäkringsutskottet i riksdagen, de som har hand om socialbidragsfrågor. När Moderaternas nya sjukförsäkring, med betydligt mer härliga, om än absurda, krav skulle försvaras visade Rivière tillsammans med Gunnar Axén (m) att den gamla hobbyn fortfarande fanns kvar. Man lade ner stor möda på att i en debattartikel hänga ut en utförsäkrad trebarnsmor och ifrågasätta hennes sjukdom och motivation.

Och under förra veckan visade sig att anledningen till att de moderata provalsskandaler som briserat en efter en blev såpass utfläkta i pressen är att det finns inre stridigheter i partiet. Det är de liberala, mesiga, moderaterna som ska bort.

Helena Rivière är inte någon ensam konservativ galning som hatar människor på socialbidrag. Hon är medlem i socialförsäkringsutskottet, och som ledamot för ett utav regeringspartierna utformar hon den socialpolitik som ska råda i framtiden.

Det är hon som formar politiken som ska ifrågasätta och "avskräcka" människor i ekonomisk nöd, och hon gör det med drömmar om en tillbakagång till 1871.

De gamla moderaterna marscherar igen. Och i ledning går Helena Rivière.