ASYL. Migrationsminister Tobias Billström är kanske den minister som är absolut mest mån om sin egen image. Samtidigt målar han en allt tydligare bild av sig själv som politiskt bakbunden och maktlös. Vad tjänar han på detta?
Sara Mac Keys bild av Billström vid sitt arbetsbord gjorde ett starkt intryck på mig. För reportaget "Hårdingen" i Fokus poserar han bakom ett pedantiskt organiserat skrivbord, framför en preussiskt ordnad bokhylla. Hans leende är stelt, nästintill chockat. I reportaget sätts hans historia av nitisk politik upp mot en fond av EU:s allt hårdare utvisningar och återsändande till tortyr, och han framstår som lika isande som sitt ansiktsuttryck.
Frågan är om Billström godkände bilden. Han är otroligt mån om bilden av sig själv i media och på internet. Bland annat har han lagt ned skrämmande mycket tid på att redigera sin egen Wikipediasida, han brukar ofta plantera historier om sin självupplevda elektroniska avantgardism som riksdagsledamot och på sin blogg mynnar beskrivningen av honom själv ut i en kontaktannons: utöver att resa, laga mat och måla vill Tobias gärna "sitta ned med min tekopp och en bra bok."
Billström skulle tjäna på att verka god, mänsklig. Hans politik är det inte.
Moderaterna kom till makten utan en riktig migrationspolitik. Den presenterades inte förrän 2008 på moderaternas framtidskonvent av Billström och Ulf Kristersson. Kristersson är själv inte direkt känd för sin medmänsklighet - som socialborgarråd i Stockholm har han gjort det till sin mission att skära ned i socialtjänsten, slå mot arbetslösa och handikappade, och på det nationella planet kämpa för att medborgarskap ska kunna dras in för människor med annan etnisk härkomst än svensk.
Billström har dock satt hårt mot hårt i konkurrensen med Kristersson. Redan vid tillträdet signalerade han att han ville minska antalet människor som skulle få skydd, och i sina attack mot anhörighetsinvandringen avfärdade han FN:s barnkonvention som endast "rekommendationer". Kronan på verket, det som verkligen visade vad han ansåg om asylsökande kom med hans uttalande rörande vård av människor som fått avslag på sin asylansökan. Skulle exempelvis en asylsökande ha cancer, men inte ha råd att betala fullt pris för att få hjälp ska den också bli helt utan sjukvård. Allt annat, menade Billström, vore att "sända fel signaler".
Fel signaler, som att Sverige exempelvis är ett land som bryr sig om andra än "etniska" svenskar.
Nu kommer en ny signal från Billström. Han vill gå från att vara den hårda, iskalla - till den som inte längre kan, eller vill, göra något. Redan 2009 uppmärksammade Maciej Zaremba Billströms nya taktik, i en recension av Gellert Tamas bok "De apatiska" om myterna kring apatiska flyktingbarn:
Om Tobias Billström säger att det inte är hans ansvar, vilket han brukar säga, kan ni sluta att ta den mannen på allvar.
Och under veckan, när det uppdagades att asylsökande romer från Kosovo skickades tillbaka till läger på blyförgiftade marker som gjorde framför allt svaga och barn sjuka, spelade Billström "kan ingenting göra"-kortet.
Detta är att jämföra med en händelse i december 2008, då till och med den annars strikta EU-kommissionen ville stoppa direktavisningar till Malta och Grekland, då det uppdagades att deras flyktingmottagning var inhuman. Billström stred emot med näbbar och klor för att han tyckte det var för snällt mot Malta och Grekland. Konsekvenserna för de asylsökande nämnde han inte - men han visade att han hade makt att agera. Så är det inte längre.
Att verka maktlös är bättre än att verka iskall. Genom att skylla på antingen EU eller migrationsdomstolarna kan Billström slippa försvara moderaternas migrationspolitik som med Kristerssons hjälp gick från ickeexisterande till hänsynslös. Han kan istället utmåla sig själv som en vante i vinden mellan högre och lägre instanser, endast förmögen till att beklaga, eller ännu enklare: ignorera och vinna nya moderata väljare från Sverigedemokraterna.
Genom att exempelvis skylla på att han inte vill störa migrationsdomstolarna, som precis som alla andra domstolar är till för att vara trögrörliga, kan Billström nu helt enkelt ignorera akuta flyktingsituationer. Han kan stå vid sidan av, falskt fördömande sina imaginära bojor, och se hur de asylsökande istället får uppslukas i den globala anonymiteten av brott, utnyttjande och desperation.
Det är det som får mig att fundera över Billströms leende. Är det leendet hos någon som hittat en enkel lösning på ett svårt imageproblem? Är det leendet hos någon som fascineras över någon som märkt hur mycket den kan klara sig undan med i ett kallt samhälle?
Eller är det, som jag befarar, någon som upptäckt det absurda, omänskliga, fula i att spotta på människors drömmar om ett drägligt liv för partipolitisk vinning - men valt att acceptera det, och istället satt upp en stel mask mot verkligheten?
Tweet
