UTRIKESPOLITIK. Aldrig har Sverige varit så beroende av omvärlden som vi är idag. Detta är inte nödvändigtvis något ont. Men samtidigt har vi dragit oss tillbaka i den internationella debatten, som ett barn som bävar inför vuxenvärlden. Utrikespolitik är inte en längre fråga om vad som är rätt eller fel, vad som främjar eller försvagar fred och frihet - utan endast ytterligare en arena använd av Alliansen för att göra tysta disträa utspel för att gynna den nationella opinionen.
Hur vågade vi? Vi, som en liten isfläck uppe i Norden, deltog under den senare delen av 1900-talet i den internationella debatten, ställde oss på fattiga och förtrycktas sida, stred mot bombmattor, stalinism och apartheid. Trots att exempelvis Olof Palme under sin mest aktiva tid ofta attackerades av högerns partiledare och ledarsidor var engagemanget oftast stött av samtliga riksdagspartier. Och världen lyssnade! Hur kunde de?
Kanske är förvåningen grundad i regeringens egen syn på Sveriges roll i världen. Reinfeldt, som nu nedtystad anhängare av George W Bush och dennes doktriner (även efter de första fyra åren), tycks inte bara ha anammat utan även spridit synen på internationell influens som endast möjlig genom rå makt. Makt i form av plutoner, divisioner, kärnvapen. Och så länge Sverige inte besitter dem är vi maktlösa, påverkningslösa, och får sitta ned tyst.
Ungdomsordföranden Wykman har valt samma väg - men med en approach mer kryddad av vanföreställning. Som den som ska påverka och utveckla den förda politiken har han förespråkat invasion efter invasion, med någon sorts illa dold retarderad önskan om Sverige som en ny Erövrare, ockupantmakt, kolonisatör - ytterligare ett land som under en nedblodad frihetsflagga ska sprida idéer och värderingar genom "snabba" "operationer" i underutvecklade länder.
Samtidigt som biståndsminister Carlsson har tagit som livsgärning att försöka minska det tyranniska biståndet så mycket som möjligt, och utrikesminister Bildt har misstagit informell diplomati med att mingla, blogga och i mellanlandningarna lägga ned ambassader och hamna i polemik med utrikesdepartementet.
Samtidigt som Sverige fortfarande, trots Alliansens idoga arbete, bär på progressiv politik som kan göra skillnad i världen. Som visar att man kan sträva mot social rättvisa utan revolution. Som visar att välfärd och frihet, kollektivt samarbete och individuell strävan, inte är binära motsatser. Den rörelse som exempelvis lät ordet ombudsman gå från svenskan till engelskan, spanskan, ukrainskan, bulgariskan - ända ner till Gambia, finns kvar. Och Sverige, utan samma starka koloniala krona som stora delar av västvärlden, just med det goda minne av försvar av demokratiska värden över affärsintressen som finns kvar från förra seklet, skulle fortfarande ha möjligheten att höja rösten även i kontroversiella frågor.
Reinfeldts försök att introducera begreppet "Sverige som föregångsland" bär i denna kontext en rungande symbolik. För alla de områden Sverige är och har varit ett föregångsland inom - social rättvisa, aktiv industripolitik, demokratiska arbetsplatser - är ju precis det Reinfeldt anser att vi behöver skämmas för. Som hans parti i år skrikit sig trötta på är precis vad som är felet med Sverige. Som skulle störta oss i fördärvet.
Symboliskt också för att det är en värdelös fras som tillskrivs värde. Lika värdelöst som att stå framför Förenta Nationerna och tala om hur alla måste hjälpas åt, samtidigt som man slaktar miljöarbete i lönsamhetens namn på hemmaplan. Lika värdelöst som att åka till en klimatkonferens som man i förhand dömt ut som tandlös. Men värdefull, full av värde, för möjligheten att tjäna inrikespolitiska kommunikationspoäng.
För precis som Wykman, när han uppmanar till bombning och invasion, ser Reinfeldt i utrikespolitiken en möjlighet att tala högt och tomt, vinna samtycke, och en röst eller två. Inför EU-ordförandskapet var diskussionen framför kulissen om fred och bröd - men bakom om hur populär Reinfeldt skulle kunna bli som "Statsmannen". Detta uppföljt av en debatt där opinionssiffror skulle döljas bakom hur stor och ståtlig Reinfeldt, statsmannen, var.
Är du inrikespolitisk lönsam lille vän? frågar Reinfeldt utsatta, utsvultna, utbombade. Och oftast är svaret nej. Inte ska vi bråka. Men när svaret är ja, när ingen handelspartner förolämpas, när inget av alla andra viktigare mål inte skadas, då träder statsmannen fram ur skuggorna och levererar rungande tomma ord som dör ut lika snabbt som planerna om uppföljning.
Och ingen lyssnar. Och Reinfeldt får rätt. Den vapenlöses röst får dö ut.
Hur vågade vi? Vi, som en liten isfläck uppe i Norden, deltog under den senare delen av 1900-talet i den internationella debatten, ställde oss på fattiga och förtrycktas sida, stred mot bombmattor, stalinism och apartheid. Trots att exempelvis Olof Palme under sin mest aktiva tid ofta attackerades av högerns partiledare och ledarsidor var engagemanget oftast stött av samtliga riksdagspartier. Och världen lyssnade! Hur kunde de?
Kanske är förvåningen grundad i regeringens egen syn på Sveriges roll i världen. Reinfeldt, som nu nedtystad anhängare av George W Bush och dennes doktriner (även efter de första fyra åren), tycks inte bara ha anammat utan även spridit synen på internationell influens som endast möjlig genom rå makt. Makt i form av plutoner, divisioner, kärnvapen. Och så länge Sverige inte besitter dem är vi maktlösa, påverkningslösa, och får sitta ned tyst.
Ungdomsordföranden Wykman har valt samma väg - men med en approach mer kryddad av vanföreställning. Som den som ska påverka och utveckla den förda politiken har han förespråkat invasion efter invasion, med någon sorts illa dold retarderad önskan om Sverige som en ny Erövrare, ockupantmakt, kolonisatör - ytterligare ett land som under en nedblodad frihetsflagga ska sprida idéer och värderingar genom "snabba" "operationer" i underutvecklade länder.
Samtidigt som biståndsminister Carlsson har tagit som livsgärning att försöka minska det tyranniska biståndet så mycket som möjligt, och utrikesminister Bildt har misstagit informell diplomati med att mingla, blogga och i mellanlandningarna lägga ned ambassader och hamna i polemik med utrikesdepartementet.
Samtidigt som Sverige fortfarande, trots Alliansens idoga arbete, bär på progressiv politik som kan göra skillnad i världen. Som visar att man kan sträva mot social rättvisa utan revolution. Som visar att välfärd och frihet, kollektivt samarbete och individuell strävan, inte är binära motsatser. Den rörelse som exempelvis lät ordet ombudsman gå från svenskan till engelskan, spanskan, ukrainskan, bulgariskan - ända ner till Gambia, finns kvar. Och Sverige, utan samma starka koloniala krona som stora delar av västvärlden, just med det goda minne av försvar av demokratiska värden över affärsintressen som finns kvar från förra seklet, skulle fortfarande ha möjligheten att höja rösten även i kontroversiella frågor.
Reinfeldts försök att introducera begreppet "Sverige som föregångsland" bär i denna kontext en rungande symbolik. För alla de områden Sverige är och har varit ett föregångsland inom - social rättvisa, aktiv industripolitik, demokratiska arbetsplatser - är ju precis det Reinfeldt anser att vi behöver skämmas för. Som hans parti i år skrikit sig trötta på är precis vad som är felet med Sverige. Som skulle störta oss i fördärvet.
Symboliskt också för att det är en värdelös fras som tillskrivs värde. Lika värdelöst som att stå framför Förenta Nationerna och tala om hur alla måste hjälpas åt, samtidigt som man slaktar miljöarbete i lönsamhetens namn på hemmaplan. Lika värdelöst som att åka till en klimatkonferens som man i förhand dömt ut som tandlös. Men värdefull, full av värde, för möjligheten att tjäna inrikespolitiska kommunikationspoäng.
För precis som Wykman, när han uppmanar till bombning och invasion, ser Reinfeldt i utrikespolitiken en möjlighet att tala högt och tomt, vinna samtycke, och en röst eller två. Inför EU-ordförandskapet var diskussionen framför kulissen om fred och bröd - men bakom om hur populär Reinfeldt skulle kunna bli som "Statsmannen". Detta uppföljt av en debatt där opinionssiffror skulle döljas bakom hur stor och ståtlig Reinfeldt, statsmannen, var.
Är du inrikespolitisk lönsam lille vän? frågar Reinfeldt utsatta, utsvultna, utbombade. Och oftast är svaret nej. Inte ska vi bråka. Men när svaret är ja, när ingen handelspartner förolämpas, när inget av alla andra viktigare mål inte skadas, då träder statsmannen fram ur skuggorna och levererar rungande tomma ord som dör ut lika snabbt som planerna om uppföljning.
Och ingen lyssnar. Och Reinfeldt får rätt. Den vapenlöses röst får dö ut.
Tweet
