Det är en väldigt märklig argumentation - eftersom djurrättsaktivister attackerar minkfarmar och socialdemokraterna 2006 försökte förbjuda dessa, så måste de två arbeta tillsammans. 

När moderaterna, det parti som von Sydow företräder, 1994 röstade mot partnerskapslagen för homosexuella så jublade nazisterna. Betyder det att det förekom ett samarbete - att man så att säga gick hand i hand?

Henrik von Sydow tar därmed över ledartröjan och blir svensk mästare i guilt-by-hallucination efter riksdagsledamoten Fredrik Malm (fp).

Det är egentligen ganska anmärkningsvärt att en socialminister uttalar sig på detta sätt, även om det är föga anmärkningsvärt att en kristdemokrat baserar sina uttalanden på fakta han precis hämtat ur sitt eget arsle. Det är liksom inget nytt att man från kristdemokratiskt håll kommer dragande med "men tänk på barnen"-argumenten när det egentligen handlar om att man tycker att flator och bögar är ganska äckliga, och att deras äktenskap på något mystiskt sätt devalverar det egna.

Nåväl, Hägglund tillåts inte stå oemotsagd. Alexandra Einerstam återger hela intervjun och kräver på inte helt orimliga grunder hans avgång, Maria Ferm undrar om han verkligen menar det hon tror att han menar och RFSL är inte direkt nöjda över regeringssanktionerad stigmatiseirng.

Det var med pompa och ståt regeringen deklarerade att det i framtiden inte skulle bli några bonusar i de statliga bolagen. Vad man då glömde att nämna var de beslut man fattade under sommaren 2008 som underlättade bonusutbetalningarna rejält. Detta var planerat redan 2006, förmodligen ännu tidigare.

Samtidigt har man gjort vad man kunnat för att distansera sig från girigheten. Finansminister Anders Borg (m) riktade hård kritik mot näringslivet, tills det uppdagades att de statliga bolagen höll på med samma sak. 

För en vecka sedan tyckte näringsminister Maud Olofsson (c) att bonusprogrammen var välinvesterade pengar, och denna åsikt höll i sig tills den folkliga upprördheten tog överhanden. För att casha in lite välvillighetspoäng går då alltså regeringen ut under högtidliga former och förklarar att nu är bonusutbetalningarna slut.

(Det kan tyckas vara ett något märkligt uttalande från ett politiskt läger som gick till val på att avskaffa det statliga ägandet, och som verkligen ägnat sig åt misstänkliggörande. Det har liksom av naturen varit fel, utan närmare förklaringar. Men det är ett sidospår.)

Dagens Industris granskning visar dock på att bonusarna inte kommer försvinna mer än i "en bråkdel av fallen". Det kommer inte att stoppas i de utländska dotterbolagen, däribland de tillhörande de mest frikostiga bonusbolagen Vattenfall och Telia Sonera. Bonusar kommer också att kunna utbetalas i de bolag där staten inte är ensam ägare, samt på alla nivåer utom just bolagsstyrelsen, som nu får förhandla om sina avtal. Dagens Industri spår rejäla lönehöjningar istället.

Mycket är ännu oklart med de faktiska effekterna av reformen, men uppdatering följer framöver, och de viktigaste frågorna berörs nedan.

Svaret är nej. Det råder oklarheter, men i dessa 50.000 kommer dagens befintliga officerare att räknas in, samt hemvärnet (som man beslutat att halvera). Kvar finns 16.000 hemvärnssoldater och lika många officierare, alltså behövs en nyanställning av cirka 18.000 soldater till en kostnad av cirka tio miljarder kronor årligen. Detta finns inte budgeterat.

Det kommer att bli väldigt svårt att rekrytera människor till många av de mindre intressanta arbetsuppgifterna, så som bevkning. Här riskerar man bli tvungen att ta in bevakningsföretag. Att få folk att göra tråkiga arbeten för vad som antas bli en billig penning är problematiskt. Effekten blir rimligtvis att de är människor som av olika skäl saknar förmåga att bli anställda på annat håll som söker sig dit. Faktumet att 18-20-åringar ska skriva upp sig på 4-årskontrakt förbättrar knappast situationen.

Insynen i försvarsmakten minskar, den folkliga förankringen försvinner. Sveriges i särklass tyngst beväpnade organisation blir mer sluten.

Nej, Sverige kommer inte att ha 50.000 soldater. Att dessutom ställa 14 stridsvagnar i ett förråd på Gotland utan besättningar förstäker inte heller försvarsförmågan.

Regeringen Reinfeldt har enligt den egna försvarsministern Mikael Odenberg (m) sjösatt de största nedskärningarna sedan mellankrigstiden, och det gjordes i ett tal av finansminister Anders Borg (m) i Almedalen, utan att saken hade diskuterats med vare sig försvarsministern eller överbefälhavaren.

Nedskärningarna har lett till att antalet värnpliktiga minskats, att hälften av piloterna inte får flyga alls, att Nordic Battlegroup har bantats med en tredjedel, att helikopterflottiljerna minskas, hemvärnet halverats, 2.500 anställda har varslats, en flygflottilj lagts ner, allt till en minskad kostnad av tre miljarder kronor. Det hela gick så långt att överbefälhavaren förklarade att han inte kunde upprätthålla rikets gränser, och försvarsministern avgick i protest.

Så när moderaterna, folkpartiet, kristdemokraterna och centerpartiet nu hyllar sig själva för sina satsningar på försvaret bör man på förekommen anledning förhålla sig skeptisk.

Det är nog klokt att redan inledningsvis värja sig mot missriktad kritik genom att en gång för alla etablera faktumet att arbetslösheten inte är regeringens fel.

Däremot är det regeringens ansvar. Särskilt med tanke på att man gick till val på att sätta arbetslösa i arbete. När arbetslösheten minskade var frågan viktig, när kurvan har vänt så prioriteras den ner, enligt rådande modus operandi.

Idag är det mer än 60.000 personer färre som är i arbete än för ett år sedan. De senaste månaderna har arbetslösheten ökat med tiotusentals människor. Och regeringen gör ingenting.

Man lanserade ett krispaket, som mest visade sig vara en ny presskonferens där man annonserade redan planerade åtgärder. Krispaketet blev en lite krisask. När en halv miljon människor visade sig ha lämnat a-kassan efter regeringens stålbad började problemen för kommunerna, som nu blev tvugna att stötta de arbetslösa ekonomiskt - med spräckt budget i 70% av kommunerna som resultat.

Var opposition värd namnet bör uppmärksamma det faktum att regeringen inte axlar sitt ansvar för folkets välbefinnande.

Schlingmann tycker dock att kritiken mot regeringens oförmåga att sköta sitt arbete och uppfylla sina vallöften är smutskastning, och det är väl egentligen inte så märkligt, då kritiken är svår att värja sig mot. Han kan omöjligen hävda att saker och ting går vägen, inte ens arbetsmarknadsministern tycker det, och han kan omöjligen hävda att det ser ljust ut. Kvar finns då bara det man från moderat håll gör bäst, nämligen att klanka ner på socialdemokraterna.

Det är nog det statsminister Fredrik Reinfeldt (m) menar när han säger att regeringen i kristider ska fokusera på sin kärnverksamhet.

Fotnot: Kritiken mot smutskastning ter sig dessutom ganska märklig när man håller i åtanke att alliansen under valet 2006 tillsatte en arbetsgrupp som skulle arbeta med just smutskastning. (Aktuellt, 25/4-05) Man skrev bland annat en personangreppsrapport om Pär Nuder (s) och påpekade det skandalösa i att socialdemokraterna brukar vinna de allmänna valen.

Efter försöket att införa marknadspriser i tandvården i slutet av 90-talet i hopp om att priserna skulle falla har kostnaderna istället gått upp till nya rekordnivåer. Tandvården, som inte omsluts av det statliga högkostnadsskyddet på 900 kronor för sjukvård, behövde reformeras: Det var samtliga partier överens om inför valet 2006.

Alliansens tandvårdsreform har dock blivit en tragikomisk historia. Först dröjde den rejält, sedan visade det sig att det Alliansen kunde åstadkomma - en rabatt - endast gällde vissa tänder, vilket man försökte mörka. I oktober 2008 fick den även kritik av landets folktandvårdsdirektörer för att vara "ett hafsverk" som "riskerar förtroendet för hela tandvården".

För var dag blir resultaten än tydligare. ”Det är en fasansfull skam att vara tandlös” säger professor Björn Klinge i en artikel i dagens DN, med fokus på hur låginkomsttagare måste välja att låta tänder falla ut när kostnaderna går upp mot 10 000-kronorsstrecket.

Thomas Nilsonne

Men inom det moderata samlingspartiet är man tillfreds med situationen. Att låginkomsttagare får äta gröten, eller vad de nu äter, med 20 tänder tycks inte vara det olyckliga resultatet av en "reform" som gått snett - utan det eftersökta resultatet.

Thomas Nilsonne, moderaternas ordförande för socialnämnden i Täby, en kommun med en utav Sveriges rikaste befolkningar, skulle visserligen aldrig kunna tänka sig själv att bli av med 8-12 av sina tänder, men han har ju å andra sidan pengar.

"Nej, det innebär ju sämre komfort, och jag kan ju skaffa fram de pengar som behövs för att laga eller ersätta trasiga tänder. Men går man på bistånd kan man inte få allt det som den som har ett arbete kan skaffa sig. Då är det skäligt att man får tandvård så att man har tjugo tänder kvar – men där går gränsen för vad skattebetalarna ska ställa upp med", säger Thomas Nilsonne till DN.

Vad man kan notera med detta uttalande, förutom att Thomas Nilsonne uppenbarligen inte har en pressekreterare utan för en gångs skull har tillåtits tala direkt ur hjärtat, är att tandvård inte är en klassfråga idag för att reformer har misslyckats - utan för att det ska vara en klassfråga.

Inga sociala skyddsnät över svältgränsen var det. Däremot har ingen sagt hur många tänder du ska behöva tugga maten med.

Tidigare i ämnet:

• Februari 5, 2007 - Ingen tandvårdsreform än
  
• September 17, 2008 - Tandvårdsreformen håller inte vad den lovar
  
• Oktober 9, 2008 - Tandvårdsreformen håller inte vad den lovar, vol 2
  

Bloggar: Annika Jinge jj.n Sosse i Landskrona SSU Arvidsjaur Utredarna
Media: DN [1] [2]

Samtidigt räknar AMS med 10% arbetslöshet under 2010 - Danske Bank räknar med 12%. Därtill räknar man också med en BNP-minskning på 4,6% under 2009. Det är i sammanhang som dessa man ska hålla i åtanke vad nuvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (m) sa i valet 2006:

Med tanke på att det är den helt avgörande frågan vore det trevligt om regeringen kunde göra något - eller i alla fall säga något.

Först ska nämnas att utanförskapet är något moderaterna har hittat på. Det bygger på en summa av alla dagar som någon i ålderskategorin 16-64 år i landet varit arbetslös, sjuk, på gymmnasiet, förtidspensionerad, hemma med barn, föräldraledig, ledig, värnpliktig eller studerande (men inte de som är hemma med vårdnadsbidrag), delat på antalet arbetsdagar på ett år. Då uppgår summan till motsvarande 1,5 miljoner heltidstjänster - alltså inte faktiskt 1,5 miljoner människor, som man påstod 2006.

Så sent som 2008 upplyste regeringen folket om

Nu ökar de arbetslösa och förtidspensionerna, och det man kallar utanförskap växer. Nästa år beräknas arbetslösheten ligga på 10%. Men av någon anledning så har man helt slutat att tala om frågan. Arbetslösheten diskuteras bara när den minskar, nu när den ökar vill man tala om annat - trots att det var regeringens "tydligaste löfte till väljarna".

Effekterna ser man. A-kassereformerna har lett till att 500.000 människor har lämnat systemet och därmed förpassas till kommunalt socialbidrag vid arbetslöshet, en utgift som ökar och dessutom spräcker budgeten i de flesta kommuner. Att som Reinfeldt skylla detta på flyktingmottagning är helt enkelt inte sanningsenligt.

Regeringen fortsätter vägra stötta kommunerna ekonomiskt för att hantera de problem som skapats, och man låter bli med hänvisning till att man ska lägga pengarna på skolor och sjukvård. Ironiskt nog är det just skolor och sjukvård som blir lidande när kommuner och landsting måste skära ner.

Det är inte välfärden man vill försvara, det är skattesänkningarna, som tillåts fortsätta. För två år sedan hade den svenska staten ett budgetöverskott på 90 miljarder, nu råder ett underskott på 60 (som beräknas växa till 135), och det måste täckas upp med lånade pengar. Samtidigt har man sänkt skatten med 80 miljarder kronor.

När kostnaderna för arbetslöshet skenar iväg och välfärden hotas, då håller sig regeringen passiv i alltsammans, medan man gladeligen lånar pengar till skattesänkningar.

Och dessutom har man mage att kalla det "ansvarstagande".

Anledningen till avskedandet angavs vara att TLV behövde ”ny kompetens inför sina nya arbetsuppgifter”. Den nya arbetsuppgiften var uppenbarligen inte att hantera en avreglering - då Ann-Christin Taubermans kontrakt förnyats långt efter processen dragit igång - utan helt enkelt att hålla med regeringen i att företagens möjlighet att ta ut högre vinster på mediciner är bättre för Sverige.

Tauberman fick hastigt lämna sitt uppdrag i februari. Den nya generaldirektören, Gunilla Hulth-Backlund, kommenterade själv hur snabbt allting hade gått, och att hon nu måste "sätta in sig i sakfrågorna" - vilket uppenbarligen är ett tecken på kompetens i regeringens ögon.

Avregleringen av apoteksmonopolet har redan haft en skandal i och med den uppenbara jävsituation som uppdagades under 2007. Statssekreteraren som var ansvarig för förslaget om avregleringen, Karin Johansson (kd), visade sig vara gift med Per Egon Johansson - som jobbade som konsult för Apoteket AB, och vars inkomster därifrån (1,7 miljoner) gick till deras gemensamma bolag.

- Mot denna bakgrund känns det inte så aptitligt att regeringen lägger fram ett förslag som överraskar hela läkemedelssektorn genom att kraftigt gynna Apoteket. Det här luktar svågerpolitik i den högre skolan, sa då en anonym källa inom läkemedelssektorn till tidningen Läkemedelsvärlden.

Men den historien tycks snabbt ha glömts bort och tystats ned. Samma sak hade hänt med den snabba bortplockningen av Ann-Christin Tauberman om inte regeringen blivit KU-anmälda av Ylva Johansson (s) för sin hantering av frågan. Förhoppningsvis kan nu turerna kring avregleringen, och regeringens "kosta-vad-det-kosta-vill"-attityd till Apoteket, baserad på att monopol är dåliga per se - trots att Sverige har låga läkemedelskostnader, granskas ytterligare.

Någon borde uppenbarligen få sin position omvärderad för denna härva. Dock tycks jäv inte vara anledning nog att få avsked - och att inte kunna några sakfrågor ett bevis på kompetens.

Det enda säkra sättet att få sparken inom den nya sköna verksförvaltningen tycks vara att inte skrika lika högt som regeringen efter privatisering, avknoppning, avreglering och allt annat de dageligen skänker Sverige.

Media: DN SvD [1] [2]

Det är flygplatserna i Sundsvall/Härnösand (Midlanda), Karlstad, Skellefteå, Ängelholm, Örnsköldsvik och Jönköping som nu inte längre får statlig sponsring, utan istället uppmanas få in finansiering från "kommun och näringsliv" för att inte läggas ned - något som skulle kunna vara ödeläggande för vissa områden beroende av flyg.

"Vi måste hitta en lösning" säger Elvy Söderström (M), kommunalråd i Örnsköldsvik till Ekot i ett uttalande.

Så istället för att det blir en utgift för staten blir det nu istället en utgift för kommunen - och på pappret ser det ut som man minskat en budgetpost. Samtidigt försöker man dölja det hela genom att introducera en ny term "det nationella basutbudet", och undvika ord som "nedskärningar" och allt annat styggt som alliansen inte håller på med kontinuerligt.

Media: ST Press SVT Sydsvenskan

I detta drev, där folk protesterar mot att näringslivstoppar får bonus medan de anställda tvingas till lönesänkningar, lyckas inte König Jerlmyr peka ut en enda oskyldigt drabbad. Istället ser hon det som ett angrepp mot mot näringslivet i stort. Hon förklarar att

"Vill man ta bort bonussystemen gäller detta också för goda tider. Och när det är högkonjunktur och börsuppgång kan ekonomiska incitament som bonussystem vara en morot till företagsledare att skapa tillväxt och god avkastning."

I goda tider blir det alltså bonus, och i dåliga tider blir det också bonus. Det faktum att man inte kunnat hitta något samband mellan bonus och prestation berörs inte i det något förvirrade debattartikeln.

Dock har hon en poäng i att man inte ska "ta i för kung och fosterland" när man kritiserar bonusarna. I alla fall inte om man är finansminister Anders Borg (m) och avskaffat förbudet mot bonus i statliga bolag.