NOTIS. William Hemberg, den deltidssjukskrivna dataprogrammeraren med skador från borelia som vi skrev om igår, går idag ut och försvarar sig mot Gunnar Axéns (M) och Christina Husmark Pehrssons (M) påhopp på honom i Sveriges Radio. De två moderaterna har gjort allt för att förringa den absurda situation som nu drabbar 54 000 människor, personer som trots att de är diagnostiserade som sjuka måste gå till arbetsförmedlingen i tre månader för att behålla sin ersättning - och söka jobb de inte kan ta.
Är inte detta konstigt? frågade Ekot Cecilia Udin på Försäkringskassan. Hennes svar:
Är inte detta konstigt? frågade Ekot Cecilia Udin på Försäkringskassan. Hennes svar:
Jo, men så är reglerna just nu. Så konstigt blir det för väldigt många.Är det en tröst, Hemberg?
13 kommentar:
Att ingen kräver hennes avgång? Detta är väl inkompetent om något?
Vem skulle kräva hennes avgång ?
Om någon som kan förknippas med opinionen gör det ses det bara som ett utspel.
Ingen borgerlig lär göra det och media som är borgerlig lär inte backa upp.
Om lite gräsrötter kräver hennes avgång tas det inte på allvar. så tja....
Det var nog såhär det kändes att leva i öst på 70-80-talet!
Kom ihåg en sak;
Allt är sossarnas fel, ALLT...
:-)
Tänk vad en del gör livet lätt för sig!
Keep up
/william
(som tackar för stödet)
Äh, va fan ge de där 54.000 en stadig förtidspension så kan vi glömma frågan sedan. Då syns de ju inte heller i statistiken. Har testats förr med gott resultat.
Anders : problemet är att förtidspensionerna bara är 64% av vad en person tjänat genomsnittligt de senaste 6 åren.
Och då många sjuka varit sjuka länge och haft jättelåga löner samt sjukskrivningar blir sjukpensionen väldigt låg, det vi skulle göra är att införa en lägsta nivå på sjukpensionen så att folk slipper söka socialbidrag och belasta kommunerna.
Samt se till att rehabilitering fungerar så att de som kan arbeta får göra det.
Nu är det en hetsjakt som pågår på sjuka och handikappade och det bidrar verkligen inte till positiv rehabilitering.
Ok Marcus, det krävs även en höjning av förtidspensionerna.
Men det här med Rehab förstår jag inte, dessa 54.000 "kan" väl inte arbeta?
Om de kunde arbeta skulle de inte vara sjukskrivna utan arbetslösa.
Anders : Det är en flytande gräns mellan sjuk och fullt frisk.
Som exempel tar jag diabetes , nya mediciner och bättre kunskap har gjort att många med diabetes kan arbeta istället för att hamna i rullstol , samma sak med fibromyalgi och MS.
Det här kräver att dessa människor blir hjälpta och inte själpta.
Du verkar tro att en människa är en sak eller en siffra som är sjuk ELLER arbetsför , så fungerar det inte.
Många sjuka arbetar tex. 50%, även om de nu tvingas säga upp sig på jobbet för att ingå i alliansens nya arbetsförmedlingsprogram.
Så att försöka m,ed grova förenklingar och generaliseringar som du gör det är precis samma sak som alliansens politik och hur den fungerar ser vi ju i praktiken.
Undra förresten hur det ser ut i statistiken när det kommer ut 54000 till på arbetsmarknaden. Då stiger väl procenten ytterligare.
Det handlar om människor som bedöms kunna återfå arbetsförmågan, alltså inte som kvalificerar sig för premanent sjukskrivning eller förtidspension.
@ Marcus
Jag tycker du kör med tillskrivning i detta fall, det är ju snarare du som generaliserar. Som att alla i rullstol inte kan arbeta osv. Man borde väl fokusera på vad människan faktisk kan göra?
Anders : ja och de som kan göra något och har någon form av handikapp eller sjukdom , de gör redan något för ingen människa klarar av att leva på sjukpension och det är därför så många sjuka redan arbetar.
Fråga vemsomhelst som har en sjukdom eller en funktionsnedsättning om denne inte helst av allt önskar att vara frisk och ha ett arbete.
Borgerligheten blir alltmer cynisk.
I en tid av massarbetslöshet och i ett allt hårdare klimat på arbetsmarknaden, drabbas inte bara sjuka utan även friska unga och äldre.
För att inte glömma de många, många andra som inte kan arbeta fullt ut eller har olika slag av handikapp eller andra funktionshinder. Hundratusentals människor ställs utanför, med små eller inga chanser till arbete under anständiga förhållanden.
Då hjälper knappast "coaher" eller introduktionskurser på arbetsförmedlingen. Då hjälper inte arroganta uttalanden från ministrar som mästrar utsatta individer på osmakligt vis.
Det är ju tyvärr men otvivelaktigt så att bara de minst sjuka och de mest attraktiva har någon verklig chans att konkurrera på denna hårda arbetsmarknad.
I den bästa av världar skulle det finnas arbete till alla. Också till alla som då skulle kunna arbeta efter egen förmåga. Men den världen finns inte i det alltmer marknadsliberala Sverige.
I denna väntan får vi kräva att företag och den offentliga sektorn faktiskt ser mindre till det lönsamma och mer till det mänskliga. Tyvärr lär vi få vänta länge. Inte ens i denna debatt lyfts frågan till den större nivån.
Det skulle ju underlätta något på vägen om Mona Sahlin vore en riktig socialdemokrat och som sådan ville och kunde föra en oppositionspolitik värd namnet, med rätten till arbete åt alla som ett av de första kraven.
/AK
Men grejen med lönsamhet har ju helt förbisetts här- det ÄR mer lönsamt om arbetslivet välomnade alla. Problemet ligger ju i förväntningarna på tjänsten man köper. Jag skulle då inte bli sur om jag fick vänta längre på min bulle eller fick upprepa 2 gånger min beställning på fiket. Problemet är ju att utvecklingen går åt att avveckla all personlig kontakt eller om man så vill, service och därmed behövs ingen personal. Jag är helt FÖR obemmannade tåg men guuud va trist med obemannade krogar liksom. Eller caféer. Det är ju det som har varit själva grejen, att kunna sitta där och prata med nån även om man inte har sällis. Även om det är ett miffo. Bara för att komma ifrån en stund. Det är när nåt sånt saknas i livet som man blir sjuk. Sådär sjuk jag kan tänka mig att man blir instängd på ett fängelse... ARBETE handlade ju denna tråd om- och arbete är det jag försöker återförknippa till, fast kanske på en lång väg dit. Om man tänker efter så är faktiskt serviceyrkena de som har flest anställda och det är förväntningarna på de som avgör vilka som innhar de posterna. Dvs vi. Vi har mer makt än vi tror. Tänk om alla som lättare psyksjuka skulle få komma ut i arbetslivet? Skulle vi skrämma bort de eller skrämma bort de? Det är nog svaret.