MAKTFULLKOMLIGHET. Det internationella ekonomiska veckomagasinet The Economists krönikör David Rennie luftade en timma innan tillkännagivandet av EU:s nya president att "a dominant mood in this final stretch is one of hostility towards the Swedish presidency and specifically, the Swedish prime minister Fredrik Reinfeldt."
Om det bara vore anklagelser för inkompetens, skriver Reine under pseudonymen "Charlemagne", skulle han vara lugn - sådana anklagelser får alla. Men det som förvånar honom är "the level of 'distrust'" som upphöjda representanter inom EU visar för den svenska EU-ordföranden.
Det som tycks vara upprinnelsen till de upprörda känslorna rörande Reinfeldt tycks vara hans sätt att hantera utnämningen av kandidater till EU-president och utrikesminister. Genom att ha en så kort lista som möjligt, och stryka alla namn som "inte kunde skapa konsensus" (Rennies citation). På så sätt kunde Reinfeldt stryka alla han inte tyckte om så fort en enda röst höjdes mot dem, vilket gjorde att han kunde välja kandidater som behagade honom.
För oss som känner Reinfeldts historia är det dock inte det. I boken Reinfeldt - Ensamvargen av Anita Kranz beskriver författaren med inlevelse hur Reinfeldt skickligt lyckas utmanövrera sina motståndare i både MUF och Moderaterna. Skillnaden nu är bara att Reinfeldt efter maktspel inte har en endaste liten möjlighet att sparka eller frysa ut upprörda fiender, utan den store statsmannen måste nu dras med arga motståndare för resten av ordförandeskapet.
Så innan vi jublar över att Reinfeldt använder sin makt för egna, svenska, eller mer troligt moderata syften som ordförande, måste man spekulera i möjliga implikationer detta får för de tillsatta Herman Van Rompuy och Catherine Ashton, och även för det framtida arbetet i EU. För vad man än tycker om unionen gynnas ingen, förutom möjliga påhejare av ett tumultartat sönderfall, av att en maktgalen ordförande får medlemsstaterna emot sig.
Vad återstår nu? Ett pressmeddelande eller uttalande där Reinfeldt hyllar att "sitt" val gått igenom? Tills dess, läs hur en utav världens största liberala magasin outar Fredrik Reinfeldt som en maktgalen minimachiavelli. Ditt drag, Schlinge!
Rekommenderad läsning:
Om det bara vore anklagelser för inkompetens, skriver Reine under pseudonymen "Charlemagne", skulle han vara lugn - sådana anklagelser får alla. Men det som förvånar honom är "the level of 'distrust'" som upphöjda representanter inom EU visar för den svenska EU-ordföranden.
Det som tycks vara upprinnelsen till de upprörda känslorna rörande Reinfeldt tycks vara hans sätt att hantera utnämningen av kandidater till EU-president och utrikesminister. Genom att ha en så kort lista som möjligt, och stryka alla namn som "inte kunde skapa konsensus" (Rennies citation). På så sätt kunde Reinfeldt stryka alla han inte tyckte om så fort en enda röst höjdes mot dem, vilket gjorde att han kunde välja kandidater som behagade honom.
- Nobody is quite accusing Mr Reinfeldt of using this system to kick people off the shortlist who he himself does not favour, but they are coming pretty closeskriver Rennies i sin artikel (döpt till "The EU top jobs race turns nasty) och tillägger att folk sagt åt honom att sättet svenskarna har hanterat detta på har överraskat många.
För oss som känner Reinfeldts historia är det dock inte det. I boken Reinfeldt - Ensamvargen av Anita Kranz beskriver författaren med inlevelse hur Reinfeldt skickligt lyckas utmanövrera sina motståndare i både MUF och Moderaterna. Skillnaden nu är bara att Reinfeldt efter maktspel inte har en endaste liten möjlighet att sparka eller frysa ut upprörda fiender, utan den store statsmannen måste nu dras med arga motståndare för resten av ordförandeskapet.
Så innan vi jublar över att Reinfeldt använder sin makt för egna, svenska, eller mer troligt moderata syften som ordförande, måste man spekulera i möjliga implikationer detta får för de tillsatta Herman Van Rompuy och Catherine Ashton, och även för det framtida arbetet i EU. För vad man än tycker om unionen gynnas ingen, förutom möjliga påhejare av ett tumultartat sönderfall, av att en maktgalen ordförande får medlemsstaterna emot sig.
Vad återstår nu? Ett pressmeddelande eller uttalande där Reinfeldt hyllar att "sitt" val gått igenom? Tills dess, läs hur en utav världens största liberala magasin outar Fredrik Reinfeldt som en maktgalen minimachiavelli. Ditt drag, Schlinge!
Rekommenderad läsning:
- Johan Westerholm: ”Om EU:s nya ledarskap och något om det gamla”
Media: Expressen |
Tweet
