MEDIESTRATEGI. Verklighetsminister och tillika kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglund harvar vidare på sin kampanj för Verklighetens Folk, ett uttryck han återanvänt från främlingsfientliga Ny Demokratis terminologi på 90-talet. Hägglund tycker att det är för få som får uttala sig i samhället, och där har han en poäng, men han har utsett en så kallad kulturelit, som styrs av vänstern och som ägnar sig åt"folkförakt och åsiktsdiktatur".
Att alla stora tidningar utom aftonbladet bekänner sig till borgerligheten är han dock smärtsamt medveten om. De som äger tidningarna äger också alla TV-kanaler utom SVT. Riksdagen beslutade för två år sedan att regeringen skulle göra en utredning av maktkoncentrationen i svensk media, men den har regeringen helt enkelt vägrat att genomföra. Man vet precis vad utredningen skulle konstatera.
Det finns ingen vänsterstyrd queerteoretisk bögfeministisk folkföraktade åsiktsdiktatur som hatar tavlor som föreställer något och vill stoppa fredagsmys och förhindra att lilltjejen får en ny cykel.
Men kristdemokraterna är desperata. Och då kan man till och med vara beredd att slåss med väderkvarnar för att kunna visa upp att man tar fajten.
Rekommenderad läsning:
Att alla stora tidningar utom aftonbladet bekänner sig till borgerligheten är han dock smärtsamt medveten om. De som äger tidningarna äger också alla TV-kanaler utom SVT. Riksdagen beslutade för två år sedan att regeringen skulle göra en utredning av maktkoncentrationen i svensk media, men den har regeringen helt enkelt vägrat att genomföra. Man vet precis vad utredningen skulle konstatera.
Det finns ingen vänsterstyrd queerteoretisk bögfeministisk folkföraktade åsiktsdiktatur som hatar tavlor som föreställer något och vill stoppa fredagsmys och förhindra att lilltjejen får en ny cykel.
Men kristdemokraterna är desperata. Och då kan man till och med vara beredd att slåss med väderkvarnar för att kunna visa upp att man tar fajten.
Rekommenderad läsning:
- Fredrik Pettersson: "Här är dom - verklighetens folk"
- Martin Moberg: "Göran Hägglund ger sig inte"
- Johan Ulvenlöv: "Verklighetens folk: möt Sven-Erik och Sven-Lennart"
- Alexandra Einerstam: "Nyckeln till verklighetens folk"
10 kommentar:
Kulturvänstern är ett tacksamt objekt att angripa.
Det viktiga är att han ser upp och så att han inte angriper de personer inom kulturvänstern som verklighetens folk gillar som tex skådespelaren Sven Wollter eller författare som tex Henning Mankell och P-O Engquist.
Men mot såna som Börn Wiman, Nug och kostfacksrektorerna så är det bara att köra på.
George J
"Kulturvänstern"? Då finns det en "kulturhöger" också kan tänkas? Är det dom som ger oss "Mammas pojkar", "Tinas cookalong" och "Hål i väggen"?
Jag hoppas innerligt att Hägglund inte vinner en tum på den här strategin. Det behövs en andens och förnämlighetens kraft i politiken, men den kommer inte sannolikt att hämtas ur partileden. Snarare en ny form av hird, hämtad direkt ur de förnäma själarnas barnhagar.
Jag hänger inte riktigt med. När blev det fel med kultur? Låt så vara att jag led olidliga plågot i skolan när de tvingade på mig Strindberg och Lagerlöf (hatar dem fortfarande), men jag är glad över att ha fått lite Dickens och Swift.
Och varför detta hat mot schyssta zombie-filmer och tung hårdrock? Sådant som vi med glädje får läsa om på kultursidorna numera. Känns snarare som Hägglund har ett problem med att kultursidorna blivit mer folkliga än på det 30-tal han längtar tillbaks till.
Hejsan!
Jag vet inte hur jag ska göran.
Jag är en typisk kulturarbetare.
Jag är hyfsat beläst, även om min konsumtion traskar i olika discipliner: deckarträsket, faktaböcker och senmodernistisk poesi.
Samtidigt gillar jag fotboll. Och är en jäkel på att fredagsmysa.
Jag ser sällan ner på folk, men jag tillåter mig att ha åsikter om vissa saker. Som att bildning ökar - ofta men inte alltid - förmågan att se samhälleliga kontexter och - i viss mån - ökar ömsesidigheten och förståelsen för dem som har det svårare.
Samtidigt måste jag erkänna att jag kan tycka att vardagen ena dagen är lättjefull och lattjo, andra dagen lite mer djuplodande och mysko.
Men hur ska jag göran nu?
Vilket djur är jag? Är jag verklig eller overklig?
Finns jag?
Tacksam för svar,
En som undrar varför en del vet bäst fast de vet sämst
@ Embryo
Du har förmågan att ifrågasätta dig själv. Du tillhör inte verklighetens folk.
En vän till mig krockade bilen nyligen. "Välkommen till verkligheten" sa de när han fick räkningen. Och hårdare ska den bli.
Anselm tog upp en viktig fråga! Finns det en kulturhöger? Om man ska tro Timbro så är inte högern intresserad av kulur och då ska vi inte var det heller. Antingen tycker högern att kultur är så oviktigt eller så är man avundsjuk på att det finns, om det nu finns, kulturväntern. Jag googlade lite på detta ord och det mesta som kommer fram är nedsättande och förnedrande "ordstäv" om Åsa Lindeborg. Varför är högern så upprörd över en liten ensam kvinna? Är det för att hon "tar sig ton"? Vid en närmare anblick så ter det hela sig ganska patetiskt!
Clapham: Tack för svar. Men jag hoppades verkligen att jag skulle vara verklig. Lika verklig som någon annan tjomme i den här världen: från krisdemokrater till allsångsledare till hemlösa till presidenter och fotbollsproffs.
Hägglund trampar inte på några ömma tår. Han trampar på allas tår.
Hur kristet är det att polarisera på det här viset?
Men, det är ett snyggt självmål: att klandra andra för deras klander (men var har de gjort det, och hur? var är hårdfaktan?).
Och självmål räknas. Det är väl den politiska poängen. Man får strålkastaren på sig.
Borde vi rikta den åt annat håll?
Ljuset på verkliga frågor som berör oss alla - verkliga människor - som solidaritet och kamp för rättvisa, kanske.
Varken Embryo eller jag själv är verkliga i SN och Timbro Sverige och heller inte hos kulturministern som anser att kultur inte ska finnas eller kultur inte ska heta kultur. Men det är ändå lite märkligt det hela. Mellan 1989 och 2006 togs 50% av alla tjänster som kan härleda till att arbeta med kultur bort. Det är alltså resten man är ute efter nu!? Det kan ju inte vara besparingar man är ute efter heller då kulturen står för promille i budgetarna! Man kan heller inte vara ute efter att härma USA där man i tex Seattle har 20 professionella ensembler och 7 professionella teatersällskap. Seattle är jämförbar med Stockholm i storlek och folkmängd. Kanske är det återigen Italien som är förebilden? Otäcka tanke!