Augusti 16, 2009 - Erotisk novell - "Lars Keplers" bidrag

EROTISK NOVELL. Bidragen fortsätter att strömma in till vår erotiska novelltävling. Efter Emma Lilliestams maffiga bidrag kommer nu en text av någon eller några som har valt signaturen "Lars Kepler", som tycks vara populär i dessa dagar. Hur som är novellen "Två gentlemen på resa" om Charlie Weimers och Jakob E:son Söderbaum mycket välskrivet, och subtilt eggande.

Två gentlemen på resa

"Hur går det för er partikamrat, får ni överhuvudtaget upp den?”
”Åh ja min gode herre, man måste bara ha lite tålamod.”
”Åh, låt mig hjälpa till, låt mig trixa litegrann, dra lite här, lite längre uppåt! – såja”
”Så här?”
”Åh, just så – mycket bra, lite längre in, och nu: hårdare!”

Dörren flyger upp med en smäll, KDU:ordföranden Charlie Weimers ler generat åt den konservative skribenten när denne kliver in i den slitna kupén. Jakob Söderbaum rycker på axlarna: ”det är så här det är när man har kupé”, de båda grabbarna fnissar till och möts i en ömsint kram.

”Så behagligt att ni kunde komma förbi,” viskar Charlie hjärtligt ”jag började ändå känna mig lite blasé i den här värmen.” Han slår sig ner och andas ut. Under den tajta Ed Hardy-tröjan skymtar konturerna av bröstvårtor. Retfullt spelar han lite med bröstmusklerna och försöker kompa sig själv. Vänster-höger, ett-två. Borlänge passerar.

”Högst behagligt, min herre, tråkigt dock att det är så trångt här inne, jag var nästan för stor för att komma in.” säger Jakob sarkastiskt och himlar med ögonen. Han bär i sin tur en vit linneskjorta som avslöjar brunbränd hy – ett par pilotbrillor, nyköpta loafers. Skjortan är uppknäppt på ett sätt som i andra länder möjligtvis hade framstått som oanständigt, men som i Chalies närvaro nästan känns i underkant; lite brösthår sticker upp och lockar till sig blickar.

”Det passar mig som handen i handsken! Även om det känns som en bastu härinne kan min gode herre inte förstå vad skönt det är att slippa vara i våra kära huvudstad just nu.”
”Under PRIDE menar herrn?”
”Gud ja, jag förstår inte när folk ska få nog av den där sodomin.”
”Kan man inte bara låta män vara män och kvinnor vara kvinnor?”
”Precis min åsikt,” suckar Charlie och torkar bort lite svett från halsen; ”bäste partikamrat,” säger han högfärdigt, ”ni blir inte distraherad om jag lättar lite på min uniform?”
”Inte alls,” förkunnar Jakob med ett leende, och lägger förläget till: ”jag uppskattar män som inte skäms över sina kroppar.”
”Härligt.” Charlie kränger av sig t-shirten och blottar sin vältränade överkropp. Hans rakade bringa glänser som månsken på en spegelblank sjö, han stönar; ett litet, ömt ljud som kommer någonstans naveln ifrån.
”Inte illa,” visslar Jakob och nickar uppmuntrande mot Charlies skrev. ”jag vet många pojkar som skulle kunna ge vad som helst för att få ha sina händer på en sån där.”
”Eller hur!” jublar Charlie och visar stolt upp sin iPhone som vibrerar lätt på hans högra lår.
”En mycket välpolerad liten sak, må jag säga, om herrn godtar att jag uttrycker mig som så?”
”Men varför inte, min gode partikamrat!?” utropar Charlie förfärat, ”sedan när, om jag så får fråga, har det blivit opassande för en man att berömma den andres tekniska attiraljer!”
”Så sant som det är sagt, så sant som det är sagt” mumlar Jakob förundrat och smackar med läpparna.
”På tal om detta prekära problem, partikamrat ... ” fortsätter Charlie, ”anser ni inte att många av våra manliga angelägenheter ålagts med ett visst löje? Har ni funderat över på vilket sätt manligheten har fått vika på foten den senaste tiden? Tror ni inte, kära KDU:are, att manligheten har kommit av sig på grund av alla bögar, och kvinnligheten på grund av alla flator?”
”Jo, jo!” säger Jakob upphetsat ”visst, så är det! Jag menar ... beakta vårt tidigare så stolta landslag i fotboll, det brukade vara ett spel för späda pojkar, inte för grova flickor! En gentleman kan inte ens göra så här längre utan att det uppfattas som något högst okristet, så var det inte förr i tiden när könsrollerna stod för riktiga värden!” och så för han ömtåligt upp sin fot mellan Chalies vader.

”Mmmm ...” myser Charlie och kommer för ett ögonblick av sig. Jag väljer mina vänner efter utseende och mina fiender efter kvickhet, ingen fråga om saken, tänker han.
”Är det verkligen så konstigt, att ett par gentlemen inte längre kan umgås på ett nära och fint sätt utan att bli stämplade som någon sorts ... depraverad art?”

”Så är det utan tvekan, min bäste herre, så är det utan tvekan! Beakta den här charmerande mannen exempelvis,” Jakob pekar på sig själv, ”man vet aldrig vad folk tänker när man stolt flanerar stadens gator i en nyinköpt stass. Så var det verkligen inte förr i tiden. Då kunde man bada bastu utan att behöva se sig omkring en eller två gånger, håller inte herr partikamrat med mig?” och Jakob låter, liksom obemärkt, sina skjorta knäppas upp och falla av.
”Visst visst” Charlie håller upp en hand och låter fingrarna falla likt ett sommarregn för att bekräfta att han inte har något emot att se lite mer hud. ”vi är trots allt tillräckligt trygga i vår manlighet för att inte behöva bli generade av lite nakenhet, ne c'est pas?” Jakob nickar instämmande: ”Skönt att få umgås lite med en riktig karl efter den där fjolliga avkroken,” han viftar förstrött Borlänge åt.

” ... och nu ska vi få såna där HBT-ombudspersoner i armén också, jag säger då det, partikamrat. När jag låg inne för att försvara vårt så trygga fosterland var det verkligen ingen som tittade snett på en om man gjorde så här.” Plötsligt sitter Charlie bredvid Jakob och leker lite med hans öronsnibb.

”Men Charlie,” utbrister Jakob bestört, ”är det här verkligen passande för ett par kamrater av traditionellt snitt? Med vår moral?”
”Hur så? Herrn har väl inte blivit påverkad av de där liberala gossarna, ni har väl inte tappat tron om att traditionella familjevärderingar ligger till grund för allt sunt förnuft? Om förnuftet säger oss att det inte vore oartigt att två män umgås på tu man hand – utan krusiduller – vore det då inte också högst naturligt att ett par män skulle kunna ta del av varandras angelägenheter utan att det för den skull vore något alldeles befängt?”

Jakob känner faktiskt hur det kittlar lite i maggropen, ”självklart har ni rätt, min gode partikamrat, inte ska väl de där perversiteterna hindra oss från att umgås sans contrait, så att säga; varför ska vi behöva ifrågasätta vårt beteende bara för att de försöker omkullkasta naturens ordning?”
”Man känner sig som en halv person,” läspar Charlie stött, nu för koncentrerad på att låta sina hand smyga ner längs Jakobs överkropp för att inte flämta; ”jag menar, vi bör väl ändå betrakta oss själva som tillräckligt strejta för att inte behöva generas av sånt här.”
”Nej tänka sig, partikamrat, annat var det på den gamla goda tiden när män var män och ... åh ... när en smekning vore lika naturlig som ett handslag.”
Jakob skiner upp: ”bästa herr partikamrat, om det tycks i sin ordning och förnuftigt och allt det där att ett par män tar del av varandras angelägenheter på ett sådant sätt som ni framhärdar, vore det då inte korrekt att man även skulle kunna framställa sig själv utan den uniform som man för tillfället råkar bära?” och han kränger av sig jeansen och lägger blygt till ” ... i all traditionell välmening, självklart.”

”Ni chockar mig med ert förlägna tal, herr partikamrat!” utbrister Charlie, som överväldigad låter sin hand försvinna allt längre ner; ”på vilket sätt vore det opassande för två gentlemen att bestå såsom de vore skapta i begynnelsen? Och om det inte vore felaktigt att ett par män vistas, som ni så träffande uttrycker det, utan sin nuvarande uniform, buren eller ej, så ser jag heller inga hinder för två gentlemen att ta del av de frukter som givits oss! Håller ni inte med mig, min bäste herre!”
”Minns Sodom och Gomorra! Å det grövsta” stönar Jakob mellan andetagen ”måste det vara vår uppgift att rätta till saker och ting, att inte vika oss under tidens melodi, att våga umgås som två gentlemen gör mest utan att bli ålagda med samhällets synder. Synd, min herre, är att agera i otukt!”

Längre kommer han inte innan de båda männen sjunker ihop i en makaber vals. Tåget ökar takten och rusar vidare längs den svenska landsbygden, där enträgna bönder tjänar sitt levebröd under ett gassande solsken. Det kommer flera år efteråt att berättas om denna dag, då ett hastigt men mycket intensivt jordskred drabbade en liten bygd utanför Borlänge. Invånarna i denna bygd kommer att, med ett någonting speciellt i blicken, vittna om hur marken skakade till, rågen svajade och korna tycktes råma av vällust. Plötsligt, kommer man att påstå, lyfte fåglarna som om de blivit skrämda av ett djur – i massor lyfte de – och himlen tycktes med ens lysa i koboltblått. En excentrisk och, ryktas det, galen åldring hävdar sig till och med ha sett bygdens mjölkvarn spricka och rämna i grunden. Enbart ett moln av damm ska ha återstått; och över resterna av den sönderfallna kvarnen glimmade en färgrann regnbåge i indigo, magenta och purpur.

Under ett kort ögonblick kommer han svära sig ha hört ordet: ”enkom!” eka över nejden med styrkan hos en ung mans röst. Men detta är det självklart ingen som kommer att tro på.

Var med och tävla du med! Sista datum för att sända in ditt bidrag är 25 augusti. Vinsten är "På knä i Köpenhamn", en ny bok från Lars och Niklas Gårdfelt utgiven på Normal förlag.

Andra har också skrivit intressanta grejer om regeringen, samhälle, politik, alliansen.
______________________________________________________