LITTERATUR. Vad har stenkastning och det fenomen att unga invandrartjejer får för stort utrymme i media gemensamt? Hur kan man knyta miljöpartistiska riksdagsledamöter till husockupanter? Vad är lösningen mot ungdomarnas förkärlek för civil olydnad? Fredrik Reinfeldt och Per Schlingmann, tillsammans med nuvarande riksdagsledamoten Cecilia Widegren och Peter Samuelsson gav svaren i boken Stenen i handen på den starke.Året var 1995. Efter att ha blivit bannad av partistyrelsen för internkritiken i Nostalgitrippen ger sig nu ordförande i Moderata Ungdomsförbundet Fredrik Reinfeldt, 29, tillsammans med sin pressekreterare Per Schlingmann, 24, MUF-medlemmen Peter Samuelsson, 25, och ledamoten i MUFs EU-grupp Cecilia Widegren 21, på "trädkramarna", aktivisterna och de politiska terroristerna.
Under de två senaste valen har MUF ringt till 380 000 förstagångsväljare - men "ointresset är öronbedövande". "Dagens ungdoms inställning till demokrati" har man märkt är "otacksam", och i denna tid av IT-utveckling har de konservativa svårt: "[Moderniseringen] lägger grunden för att utpeka traditionella tyckare som gamla och otidsenliga". (Då boken är svår att få tag på kommer denna text bli citattung, för vilket jag i förväg ber om ursäkt).
"Precis som den något mer spektakulära frikyrkligheten en gång i tiden utkonkurrerade statskyrkan när den inte förmådde följa med i utvecklingen hotas nu de traditionella partierna och därmed hela vår demokrati som vi känner den av den nya aktivismen. En aktivism som inte sällan slår över i civil olydnad" skriver de ungkonservativa, och menar att man inte längre kan tiga om saken. Något måste göras!
Men Thoureau, Martin Luther King och Ghandi då? svarar kanske vän av ordning. Reinfeldt et al. har redan förberett svaret: Då de stater de verkade i inte var fullfjädrade demokratier var deras agerande korrekt, men om man som i Sverige har en fulländat demokratisk stat så måste man lyda de lagar som finns. På så sätt "drar vi en skiljelinje mellan å ena sidan Gandhis kamp [...] och andra sidan trädkramare och skorstensklättrare som bryter mot demokratiskt fattade beslut."
Är då all civil olydnad fel? Ja, kyrkor gjorde fel när de skyddade utvisade bosnier med kroatiska pass under kriget - handlandet är odemokratiskt och kortstiktigt, då det förutsätter att staten sedan ska betala för dessa människor - eller för att använda bokens ord så får "skattebetalarna sopa upp i efterhand och ofta betala effekterna". Till och med personen som kedjade sig fast i ett fönster för att protestera mot minskat u-landsbistånd gör fel, då han enligt ungmoderaternas definition inte agerar innanför "de demokratiska ramarna".
Men en typ av brott kan ses som mer godkända. Dessa är de offerlösa "brott i det tysta". I dessa ingår att gå mot rött ljus när gatan är tom, att undvika folk- och bostadsräkningen (då den verkar för att "underlätta samhällsplanering i klassisk planhushållningsstil") och framför allt: skattebrott.
"Det kan hävdas att skattebrotten delvis följer av ett orimligt högt skattetryck som inbjuder till olika manövrar för att undgå bestraffning" menar man, och använder en "vissa menar"-stil som är användbar när man inte riktigt vågar stå för vad man tycker. Den dyker även upp när man vill påpeka att grundlagen är socialistisk: "I den svenska regeringsformens s.k. portalparagraf står det att 'all offentlig makt i Sverige utgår från folket'. Denna portalparagraf har ofta kritiserats för sin kollektivistiska grundsyn" (min markering).
Sådana små retoriska knep kan den inbitne läsaren finna i denna 107 sidor långa "bok". I övrigt är det man använder absolut mest den klassiska taktiken med hopbuntning: då man kallar ex. stenkastning för "aktion", och protester utanför fabriker för "aktion", så blir alla handlingar lika allvarliga - till och med "politisk terrorism". Man finner inte bara kopplingar i rummet, som när man efter att ha pratat om "dåd" mot JA-sidans lokaler innan EU-valet tillägger att "[d]essutom vet vi att bakom ett flertal dåd fanns högt aktiva personer inom Ung Vänster", och menar att "de flesta" i de autonoma grupperna har "mycket nära band med Ung Vänster och miljöpartiet", utan även samband i tid med vänstergrupper på 70-talet.
"Det som började med kårhusockupationer och rosenröda studentdrömmar drogs till sin logiska slutsats genom Baader-Meinhof och Röda armé-fraktionen" skriver man på sida 55.
Ett annat klassiskt exempel på detta kommer i bokens inledning, då man pratar om demonstrationerna den 30 november 1994. Det hade kommit besked "från de ledande krafterna i Sverigedemokraterna, det största främlingsfientliga partiet som brukar anordna manifestationer den 30:e, att de avsåg att stanna hemma i år". Men då väljer inte vänstern att stanna hemma, utan "de självutnämnda så kallade anti-rasisterna" vill demonstrera mot rasismen i alla fall.
"Motdemonstranterna samlar i sina led de mest revolutionära och våldsinriktade vänsterelement som finns i Sverige. Här finns folk från olika kommunistiska organisationer, till exempel Ung Vänster och Offensiv, men också diverse invandrarsammanslutningar". På den tiden tog alltså Reinfeldt avstånd från "revolutionära och våldsinriktade" föreningar som Ung Vänster, som deltog i motdemonstrationerna - idag vill han fortfarande inte ge besked om han kan tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna som troligtvis stannade hemma den dagen för att jobba på sin image inför riksdagskampanjen.
Det lån som också finns från extremhögern är också den "kartläggning" av huvudaktörer som finns i boken, man vill gärna peka ut "ledare" bland miljökatvisterna och "hjärnan bakom" porrbutiksaktionerna (återigen "aktion" - kan vara våld, kan vara demonstration). Dessa försöker man sedan sammankoppla med riksdagsledamöter inom Vänsterpartiet och Miljöpartiet som någon gång varit med i samma förening eller deltagit vid samma "aktion".
Dessa aktörer göds även av media, och en gryende mediakonspiration går att utläsa i kapitlet "Media som livsluft" där det förklaras hur de totalt ogranskade medierna gynnar "aktivisterna" i sin rapportering, och bidrar till att minska djupet i det politiska livet.
"Ytan blir viktigare än innehållet. Ett tydligt exempel är de nyvalda ledamöterna i riksdagen. Utan att göra anspråk på någon vetenskaplighet vågar vi påstå att av de nya ledamöterna i riksdagen har tre-fyra unga tjejer med invandrarbakgrund fått hälften av all massmedial uppmärksamhet hittills" beklagar man sig på sida 101.
Men den bruna tråden leder inte ända fram till lösningen: Den är förstås mörkblå och konservativ. Ungdomarna som protesterar känner sig maktlösa, därför måste de sociala skyddsnäten minska och lösas "i samverkan i det civila samhället eller affärsmässigt på marknaden [...] Medborgarna måste få radikalt större inflytande över allt från barnomsorg, äldreomsorg och utbildning till fritids- och kulturverksamhet. Detta kan bara ske genom att välfärdsstaten rullas tillbaka."
Helt plötsligt är den tidigare, så högt kvädna, tilltron till demokratin borta, och marknaden får återigen lösa alla problem genom sin underbara valfrihet för (nästan) alla. Ungmoderaterna vandrar hand i hand mot solnedgången, och fred, frihet och fågelkvitter ekar ut över landet.
Men vänta! Beundraren av Reinfeldts litterära förmåga lämnas inte besviken, i bokens nästa sista kapitel återkommer "en dag i livet"-formen, kanske hämtad från Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv, som Reinfeldt tidigare använt sig av i kapitlet om Johanna i Det sovande folket.
Nu följer vi istället en dag i Anders liv, som vaknar upp till ett hem utan varmvatten på grund av en aktion, inte kan skicka sina barn till skolan då där råder strejk (startad av vänstergruppen "Elevkampanjen"), som inte kommer till jobbet för en demonstration i trafikens skull, får magsår av allt detta, inte kan äta kött i arbetsmatsalen p.g.a. militanta veganer, får allt sitt arbete förstört genom ett elavbrott skapat av kärnkraftsmotståndare och slutligen går hem (hans bil har blivit vandaliserad av demonstranter) genom en stad där alla säljer sprit och knark för att kolla på TV, där ett nytt fascistiskt parti jobbar på att ta makten genom slagord som "hårdare tag mot brottslingar" och att "ge polisen och försvaret ökade befogenheter".
I slutkapitlet "Att förändra för att bevara" knyts allting ihop. Reinfeldt får utrymme att knyta ihop triologin, och påpekar att problemet handlar om att "få medborgarna att ta ett större ansvar, att väcka det sovande folket".
Är vi vakna nu? Detta är den sista av Fredrik Reinfeldts böcker innan han blir Hale Fredrik, den som inget fastnar på. 2001 ger han ut boken "Väljarkryss: personvalshandbok" som inte hackar på vare sig "trädkramare" eller "invandrarsammanslutningar". Ett annat tidsdokument är denna totalt intetsägande chatt från 2002 där han som partiföreträdare i lagfrågor inte tar ett enda steg bort från partiprogrammet, och inleder med det rungande charmiga "Hej hej", och avslutar med "Hej då".
På snart 10 år fram till valet 2006 lät han sitt förflutna rinna av honom, och lämnade enbart efter sig den ständiga frågan: Menar han verkligen vad han säger idag? vilket i tvetydighetens invaggande dimma nu gynnar båda sidor - de progressiva som inte tror välfärd är kolera kan ta honom på orden, medan de stockkonservativa kan luta sig tillbaka och minnas de dagar då svenska folket var utsatt av socialdemokratisk hjärntvätt, moderaterna var inte höger nog, och var person som demonstrerade var en stinkande samhällsomstörtande terrorist med en sten i handen.
Reinfeldts väckelsetrilogi innehåller:
Under de två senaste valen har MUF ringt till 380 000 förstagångsväljare - men "ointresset är öronbedövande". "Dagens ungdoms inställning till demokrati" har man märkt är "otacksam", och i denna tid av IT-utveckling har de konservativa svårt: "[Moderniseringen] lägger grunden för att utpeka traditionella tyckare som gamla och otidsenliga". (Då boken är svår att få tag på kommer denna text bli citattung, för vilket jag i förväg ber om ursäkt).
"Precis som den något mer spektakulära frikyrkligheten en gång i tiden utkonkurrerade statskyrkan när den inte förmådde följa med i utvecklingen hotas nu de traditionella partierna och därmed hela vår demokrati som vi känner den av den nya aktivismen. En aktivism som inte sällan slår över i civil olydnad" skriver de ungkonservativa, och menar att man inte längre kan tiga om saken. Något måste göras!
Men Thoureau, Martin Luther King och Ghandi då? svarar kanske vän av ordning. Reinfeldt et al. har redan förberett svaret: Då de stater de verkade i inte var fullfjädrade demokratier var deras agerande korrekt, men om man som i Sverige har en fulländat demokratisk stat så måste man lyda de lagar som finns. På så sätt "drar vi en skiljelinje mellan å ena sidan Gandhis kamp [...] och andra sidan trädkramare och skorstensklättrare som bryter mot demokratiskt fattade beslut."
Är då all civil olydnad fel? Ja, kyrkor gjorde fel när de skyddade utvisade bosnier med kroatiska pass under kriget - handlandet är odemokratiskt och kortstiktigt, då det förutsätter att staten sedan ska betala för dessa människor - eller för att använda bokens ord så får "skattebetalarna sopa upp i efterhand och ofta betala effekterna". Till och med personen som kedjade sig fast i ett fönster för att protestera mot minskat u-landsbistånd gör fel, då han enligt ungmoderaternas definition inte agerar innanför "de demokratiska ramarna".
Men en typ av brott kan ses som mer godkända. Dessa är de offerlösa "brott i det tysta". I dessa ingår att gå mot rött ljus när gatan är tom, att undvika folk- och bostadsräkningen (då den verkar för att "underlätta samhällsplanering i klassisk planhushållningsstil") och framför allt: skattebrott.
"Det kan hävdas att skattebrotten delvis följer av ett orimligt högt skattetryck som inbjuder till olika manövrar för att undgå bestraffning" menar man, och använder en "vissa menar"-stil som är användbar när man inte riktigt vågar stå för vad man tycker. Den dyker även upp när man vill påpeka att grundlagen är socialistisk: "I den svenska regeringsformens s.k. portalparagraf står det att 'all offentlig makt i Sverige utgår från folket'. Denna portalparagraf har ofta kritiserats för sin kollektivistiska grundsyn" (min markering).
Sådana små retoriska knep kan den inbitne läsaren finna i denna 107 sidor långa "bok". I övrigt är det man använder absolut mest den klassiska taktiken med hopbuntning: då man kallar ex. stenkastning för "aktion", och protester utanför fabriker för "aktion", så blir alla handlingar lika allvarliga - till och med "politisk terrorism". Man finner inte bara kopplingar i rummet, som när man efter att ha pratat om "dåd" mot JA-sidans lokaler innan EU-valet tillägger att "[d]essutom vet vi att bakom ett flertal dåd fanns högt aktiva personer inom Ung Vänster", och menar att "de flesta" i de autonoma grupperna har "mycket nära band med Ung Vänster och miljöpartiet", utan även samband i tid med vänstergrupper på 70-talet.
"Det som började med kårhusockupationer och rosenröda studentdrömmar drogs till sin logiska slutsats genom Baader-Meinhof och Röda armé-fraktionen" skriver man på sida 55.
Ett annat klassiskt exempel på detta kommer i bokens inledning, då man pratar om demonstrationerna den 30 november 1994. Det hade kommit besked "från de ledande krafterna i Sverigedemokraterna, det största främlingsfientliga partiet som brukar anordna manifestationer den 30:e, att de avsåg att stanna hemma i år". Men då väljer inte vänstern att stanna hemma, utan "de självutnämnda så kallade anti-rasisterna" vill demonstrera mot rasismen i alla fall.
"Motdemonstranterna samlar i sina led de mest revolutionära och våldsinriktade vänsterelement som finns i Sverige. Här finns folk från olika kommunistiska organisationer, till exempel Ung Vänster och Offensiv, men också diverse invandrarsammanslutningar". På den tiden tog alltså Reinfeldt avstånd från "revolutionära och våldsinriktade" föreningar som Ung Vänster, som deltog i motdemonstrationerna - idag vill han fortfarande inte ge besked om han kan tänka sig att samarbeta med Sverigedemokraterna som troligtvis stannade hemma den dagen för att jobba på sin image inför riksdagskampanjen.
Det lån som också finns från extremhögern är också den "kartläggning" av huvudaktörer som finns i boken, man vill gärna peka ut "ledare" bland miljökatvisterna och "hjärnan bakom" porrbutiksaktionerna (återigen "aktion" - kan vara våld, kan vara demonstration). Dessa försöker man sedan sammankoppla med riksdagsledamöter inom Vänsterpartiet och Miljöpartiet som någon gång varit med i samma förening eller deltagit vid samma "aktion".
Dessa aktörer göds även av media, och en gryende mediakonspiration går att utläsa i kapitlet "Media som livsluft" där det förklaras hur de totalt ogranskade medierna gynnar "aktivisterna" i sin rapportering, och bidrar till att minska djupet i det politiska livet.
"Ytan blir viktigare än innehållet. Ett tydligt exempel är de nyvalda ledamöterna i riksdagen. Utan att göra anspråk på någon vetenskaplighet vågar vi påstå att av de nya ledamöterna i riksdagen har tre-fyra unga tjejer med invandrarbakgrund fått hälften av all massmedial uppmärksamhet hittills" beklagar man sig på sida 101.
Men den bruna tråden leder inte ända fram till lösningen: Den är förstås mörkblå och konservativ. Ungdomarna som protesterar känner sig maktlösa, därför måste de sociala skyddsnäten minska och lösas "i samverkan i det civila samhället eller affärsmässigt på marknaden [...] Medborgarna måste få radikalt större inflytande över allt från barnomsorg, äldreomsorg och utbildning till fritids- och kulturverksamhet. Detta kan bara ske genom att välfärdsstaten rullas tillbaka."
Helt plötsligt är den tidigare, så högt kvädna, tilltron till demokratin borta, och marknaden får återigen lösa alla problem genom sin underbara valfrihet för (nästan) alla. Ungmoderaterna vandrar hand i hand mot solnedgången, och fred, frihet och fågelkvitter ekar ut över landet.
Men vänta! Beundraren av Reinfeldts litterära förmåga lämnas inte besviken, i bokens nästa sista kapitel återkommer "en dag i livet"-formen, kanske hämtad från Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv, som Reinfeldt tidigare använt sig av i kapitlet om Johanna i Det sovande folket.
Nu följer vi istället en dag i Anders liv, som vaknar upp till ett hem utan varmvatten på grund av en aktion, inte kan skicka sina barn till skolan då där råder strejk (startad av vänstergruppen "Elevkampanjen"), som inte kommer till jobbet för en demonstration i trafikens skull, får magsår av allt detta, inte kan äta kött i arbetsmatsalen p.g.a. militanta veganer, får allt sitt arbete förstört genom ett elavbrott skapat av kärnkraftsmotståndare och slutligen går hem (hans bil har blivit vandaliserad av demonstranter) genom en stad där alla säljer sprit och knark för att kolla på TV, där ett nytt fascistiskt parti jobbar på att ta makten genom slagord som "hårdare tag mot brottslingar" och att "ge polisen och försvaret ökade befogenheter".
I slutkapitlet "Att förändra för att bevara" knyts allting ihop. Reinfeldt får utrymme att knyta ihop triologin, och påpekar att problemet handlar om att "få medborgarna att ta ett större ansvar, att väcka det sovande folket".
Är vi vakna nu? Detta är den sista av Fredrik Reinfeldts böcker innan han blir Hale Fredrik, den som inget fastnar på. 2001 ger han ut boken "Väljarkryss: personvalshandbok" som inte hackar på vare sig "trädkramare" eller "invandrarsammanslutningar". Ett annat tidsdokument är denna totalt intetsägande chatt från 2002 där han som partiföreträdare i lagfrågor inte tar ett enda steg bort från partiprogrammet, och inleder med det rungande charmiga "Hej hej", och avslutar med "Hej då".
På snart 10 år fram till valet 2006 lät han sitt förflutna rinna av honom, och lämnade enbart efter sig den ständiga frågan: Menar han verkligen vad han säger idag? vilket i tvetydighetens invaggande dimma nu gynnar båda sidor - de progressiva som inte tror välfärd är kolera kan ta honom på orden, medan de stockkonservativa kan luta sig tillbaka och minnas de dagar då svenska folket var utsatt av socialdemokratisk hjärntvätt, moderaterna var inte höger nog, och var person som demonstrerade var en stinkande samhällsomstörtande terrorist med en sten i handen.
Reinfeldts väckelsetrilogi innehåller:
- Det sovande folket (1993)
- Nostalgitrippen (1995)
- Stenen i handen på den starke (1995)
Andra har också skrivit intressanta grejer om regeringen, samhälle, politik, alliansen, Fredrik Reinfeldt, Stenen i handen på den starke.
_______________________________________________________
Tweet
