När Nostalgitrippen sammanfattas i en mening brukar det handla om att Reinfeldt kritiserade partimedlemmarna för att vara "mini-Bildts" - och det verkar då som om den unge MUF-ledaren går ut hårt mot den sittande partiledaren. Och visst reflekterar författarna över att Bildt är så lätt att karikera, då han är "adelsman, boendes på Östermalm, med pojkaktig uppsyn och brorduktig-attityd" , och att han "har framställt sin politik som oundviklig, närmast ödesbestämd", men understryker också att "partiledaren Carl Bildt är idag moderaternas största tillgång" under rubriken "Moderata styrkepositioner".

Däremot pekar man på stora brister i partiet i övrigt. "Vi är alla Carl Bildt" menar de och visar på att de tio mest inflytelserika moderaterna är medelålders, rika, vita män - något som måste ändras. Idag i kvartetten Reinfeldt-Borg-Schlingmann-Littorin har åtminstone en av männen hästsvans. Under borgerlighetens misstag listas också Bengt Westerberg, dåvarande folkpartistisk ledare, som en egen faktor. Hans socialliberala dravel nära socialdemokraternas politik fick väljarna att se regeringsalternativen som mer grumliga.

Ny Demokrati lyfts också upp som en faktor. "Vad saknades hos moderaterna 1991 som gav utrymme åt Ny Demokrati? Utan svar på den frågan och försök till åtgärder för att åtgärda eventuella brister står partiet inte berett om en liknande situation skulle återkomma" skriver man, och Ian Wachtmeister tas också upp på en lista över fyra personer som man skulle knyta närmare partiet.

På listan står även Ulf Laurin, Jerzy Einhorn och Maria Borelius som samma år blev känd för boken Navel fram och prutt där bak och 11 år senare byggde på detta genom att inneha en post som statsråd under åtta dagar - kortast i svensk modern tid.

Men efter de olika sluggarna till höger och vänster inom partiet, för vilket historien sägs vara att Reinfeldt med sina kompanjoner blev uppkallade till partistyrelsen för en utskällning, börjar planerna för ett nytt parti. Problemformuleringen är den samma som i Det sovande folket, men nu mer konkretiserad - hela den svenska ekonomin bygger på ett system där alla ger bidrag till varandra, något som kommer krascha när som helst, men olika smarta tricks från Socialdemokraternas sida, som exempelvis att ge barnbidrag till alla, har gjort att det svenska folket tycker om det.

Troligtvis är detta något Reinfeldt också märkt genom det kyliga mottagandet av "Det sovande folket" - svenskarna tycker om sin solidariska välfärdsstat, och vill inte alls slakta allmänna försäkringssystem för att minimera risken att förslavas i en framtida välfärdsdiktatur. "Förändringsmandatet överdrevs och vanställdes" efter 1991 erkänner man - folket vill inte alls gå lika långt som ungmoderaterna, och visar man sin privatiseringsiver för öppet (som sedan Bo Lundgren gjorde på sitt eget, skattefixerade vis) så ryggar folket tillbaka. De kommer fram till detta:

Meningen är som hämtad ur ett intern-PM inför lanseringen av det nya arbetarpartiet (Per Schlingmann redigerade även denna bok, men framträdde inte som författare förrän Stenen i handen på den starke). Ordet "Välfärd" är fortfarande tabu, men resten av boken handlar sedan om hur de framtida Moderaterna ska vinna väljare på "Tryggheten". I kapitlet "Trygghet i förändring" behandlas frågorna "Trygghet i de politiska systemen", "Igenkännandets trygghet", "Enbart genom förändring uppnås trygghet", "När allt förändras, var finner vi då tryggheten?", "Politiska skiljelinjer i informationssamhällets trygghetsdebatt" och för den som inte somnat blir bilden allt tydligare.

Man stretar mot sig själva - och tillägger plikttroget att "det har skrivits otaliga hyllmeter om hur den av socialdemokratin skapade välfärdsstaten perverterat förutsättningarna för traditionell normbildning och mellanmänskliga relationer", men sen kommer man ändå till stycket "Trygghetens kärna" och det långt mer pragmatiska "Välfärdsstatens omstöpning" där man erkänner att "medborgarna kan t ex inte motiveras av ekonomiska kniven mot strupen-budskap" och att man därför måste inge "trygghet" i att välfärden kvarstår, samtidigt som man monterar ner den.

Så slutligen, efter att ha påpekat att vänstern genom SSU börjat anamma problemformuleringar från högerkanten genom termen "egenmakt" på så sätt antytt att kampen om mitten börjat, läggs så även planerna upp för den stora breddningen. Partiet är för smalt, både utseendemässigt och politikmässigt.

Och då det kanske inte genomfördes på direkten (98 var fortfarande valropen: "Sänkt skatt åt alla!" och "Modernisera arbetsmarknaden!") och idén att ta in skarpa hjärnor utifrån inte alltid fungerade så bra, så är sista kapitlet "Strategi 1998" exakt det som genomfördes från och med den 25 oktober 2003, då Fredrik Reinfeldt vinner maktkampen och tar över partiet.

För det är där det lyfts fram, att trots att man kanske inte bryr sig om välfärds- och miljöfrågor så måste man åtminstone låtsas att man gör det. Intresset för miljön växer ständigt, och i kristider blir välfärdsfrågor extra intressanta. Partiet har inte råd att ha "vita fläckar" i sin politik där andra får dominera; och skulle man fylla igen dessa hål skulle man inte bara locka väljare som aldrig tidigare tänkt sig att rösta på partiet, utan även vinna uppmärksamhet i media.

"Vi tror inte att moderaterna vinner röster på dessa frågor i någon större omfattning 1998 eller ens 2002" skriver författarna i sista strofen, men tiden skulle ge dem rätt: De skapade en imaginär kris 2006, lanserade sig som det nya miljö-, arbetar- och välfärdspartiet och fick folket att tro att den som skulle leda hade samma åsikter som de själva om vad som är bra och dåligt.