Att oppositionen härförd av socialdemokraternas Tomas Östros krävde insatser mot den skenande arbetslösheten i form av statliga subventioner är ungefär lika överraskande som att regeringen avfärdade dem. Sedan började kraven komma i strid ström.

Regeringens eget finanspolitiska råd tyckte att det var dags att reagera och krävde insatser. Detta ignorerades.

När kommunerna och landstingen sedan ville ha pengar för att täcka upp de skenande socialbidragskostnader man fått på grund av regeringens a-kassereformer och som nu hotar leda till massavskedningar gjordes inget. Kommunerna och landstingen är ju enligt rådande språkbruk "särintressen".

När Konjunkturinstitutet, den myndighet som är satt att granska regeringen ekonomiska politik, sedan påpekar att regeringen faktiskt måste ta tag i frågan så… ja. Inget händer.

När kommunerna och landstingen återkommer, stärkta av konjunkturinstitutets slutsatser, så händer ingenting.

Sedan avfärdas bankerna, andra länders regeringar, EU och en uppsjö andra föreningar och grupper.

Istället ägnar man sig åt förvirrade resonemang om att man gör jättemycket, men att oppositionen är ansvarslös som vill göra mer. Samtidigt gratulerar man sig själv för att man är så restriktiv.

Kontentan är således att regeringen alltså inte lyssnar på någon när det kommer till den finansiella politiken. Man kör sitt eget race, helt oberoende av vad omgivningen tycker och tänker, och oavsett deras kvalifikationer. Om man skrapar bort regeringens fenissa av fina lokaler på flådiga addresser, avlägsnar den tjusiga ekonomiska terminologin och slutar kånka runt på den nådiga luntan - då får man ungefär det här: