JOBB. Så lever vi plötsligt i intressanta tider. Öst är öst och väst och väst och snart kan inget skilja dem åt - och arbetslinjen är dragen som ett rakt streck mellan 2006 års topp och 2010 års tvåsiffriga arbetslöshetssats. Och ur rasmassorna reser sig en lång och charmig bisexuell man som redan för över 80 år sedan påpekade att så som det är behöver det inte vara.
John Maynard Keynes föddes 1883, samma år som Karl Marx dog. Hundra år senare, 1983, var han bortglömd. Thatcher vinner omvalet med rekord, Reagan bygger Star Wars, IBM bygger en dator - och i Sverige börjar grunden läggas för 90-talet.
90-talet, som var decenniet av konsensus.
På internationell nivå fanns det bara en väg för kämpande länder att nå fred och frihet: En fri marknad över natt. Den deterministiska synen på den fria kapitalackumulationen som mirakelmedicin för etniska konflikter, gamla fascistiska maktstrukturer och tärande fattigdom ledde oss från vad vi trodde var historiens slut med demokratins seger till ett 90-tal där varje befriat land blev en såpa såpass tragisk att inte ens de nyetablerade svenska kabelkanalerna ville filma.
På nationell nivå fanns det bara en väg för ett kämpande land, med baksmälla från 80-talets avregleringsyra, att ta sig upp ur brunnen: Nedskärningar. Den monistiska synen på ekonomi, och den glad tilltron till teorier som visserligen hade blivit motdebatterade i decennier, men som fortfarande var förbannat sexiga, ledde oss visserligen till en minimal statskuld - för den som är satt i skuld är ju inte fri - men lade också den grund på vilken vi nu står.
Det behövs ingen socionomexamen för att kunna dra ett streck mellan en skuldminskande nedlagd fritisgård 98 till en aspirerande gängmedlem 08. Eller mellan sparkade dagisfröknar och ett ökat antal som går ur högstadiet med ofullständiga betyg. Eller en "effektiviserad" offentlig sektor där färre människor gör mer jobb - och sen tio hårda år senare blir utbrända och hamnar i "utanförskap" - endast på grund av för hög försäkringskassa, förstås, enligt den nya tidens retorik där "kravet" har lyckats ersätta den riktiga satsningen - till ett mycket mer marknadsvänligt pris.
Precis som med de växande miljöproblemen sköt vi under 90-talet de sociala problemen framför oss.
90-talet, som var decenniet av konsensus.
På internationell nivå fanns det bara en väg för kämpande länder att nå fred och frihet: En fri marknad över natt. Den deterministiska synen på den fria kapitalackumulationen som mirakelmedicin för etniska konflikter, gamla fascistiska maktstrukturer och tärande fattigdom ledde oss från vad vi trodde var historiens slut med demokratins seger till ett 90-tal där varje befriat land blev en såpa såpass tragisk att inte ens de nyetablerade svenska kabelkanalerna ville filma.
På nationell nivå fanns det bara en väg för ett kämpande land, med baksmälla från 80-talets avregleringsyra, att ta sig upp ur brunnen: Nedskärningar. Den monistiska synen på ekonomi, och den glad tilltron till teorier som visserligen hade blivit motdebatterade i decennier, men som fortfarande var förbannat sexiga, ledde oss visserligen till en minimal statskuld - för den som är satt i skuld är ju inte fri - men lade också den grund på vilken vi nu står.
Det behövs ingen socionomexamen för att kunna dra ett streck mellan en skuldminskande nedlagd fritisgård 98 till en aspirerande gängmedlem 08. Eller mellan sparkade dagisfröknar och ett ökat antal som går ur högstadiet med ofullständiga betyg. Eller en "effektiviserad" offentlig sektor där färre människor gör mer jobb - och sen tio hårda år senare blir utbrända och hamnar i "utanförskap" - endast på grund av för hög försäkringskassa, förstås, enligt den nya tidens retorik där "kravet" har lyckats ersätta den riktiga satsningen - till ett mycket mer marknadsvänligt pris.
Precis som med de växande miljöproblemen sköt vi under 90-talet de sociala problemen framför oss.
Men det var en idealistisk tid. Tron på den enda lösningen var fortfarande stark. 23 kapitlet i FNs deklaration om mänskliga rättigheter - om rätten till arbete, organisationsfrihet och sociala skyddsnät - sågs det på i lika löjligt skimmer som tanken om att man skulle kunna minska konjuktursvängningar.
Och idag plockar vi upp spillrorna i en värld som har blivit vänd upp och ner. Helt plötsligt äger Kina USA - den stora nyliberala fyren på andra sidan Atlanten som nu lägger ner triljarder dollar på att rädda arbeten - samtidigt som vi har en regering som försöker varva passivitet med hårda ord om någon sorts generell "girighet" för att blidka befolkningen - som fortfarande inte har höjt rösten.
Men det gör däremot vänsterrörelsen. I böcker som "Trondheimsmodellen" av Aron Etzler och "Den sociala demokratins andra århundrade?" av Anders Nilsson och Örjan Nyström väcktes tankar om ett Keynesianskt 2010-tal - redan innan finanskrisen stod i blom.
Och det är inte ett hot mot marknadsekonomin; Keynes var pragmatisk, liberal och progressiv. Hans efterföljare gör inte revolution utan vinner nobelpris.
Och det är inte ett hot mot den fria företagsamhen, eller en uppmaning till att dansa på sedelpressarna, eller en vilja att investera för att bevara föråldrad industri - det är helt enkelt ett erkännande av att hög och långvarig arbetslöshet har såväl ekonomiska som psykologiska och strukturskapande resultat - och att det har funnits, finns, och kommer alltid finnas bättre lösningar än att försöka skura samhällskroppen ren i ett stålbad.
Regeringen Reinfeldt - om det är så är av det ideologiska arvet eller det psykologiska trycket - har visat att de väljer att leva kvar i 90-talets monism och endast uppdatera retoriken. Vänstern har visat att de har sett vad som har funnits och vet vad som är möjligt - nu återstår det bara att uttrycka det klart och tydligt tillräckligt många gånger tills myten om den enda vägen krackelerar och orden som TIME skrev kan återigen sägas om Keynes:
"Hans radikala idé att regeringar ska spendera pengar de inte har kan ha räddat kapitalismen."
_______________________________________________________
Detta var mitt bidrag till stafettsträckan som officiellt löptes av Björn, och som sedan lämnades över till Alexandra.
Tweet
