FINANSKRIS. Finansminister Anders Borg (m) framhålls ofta som en sund ekonom med god framförhållning och ansvarsfulla finansplaner. Det senaste året visar dock på att regeringen har missat att förutspå finanskrisen, och därefter driva den finanspolitik som krävs för att hantera den.
Det har varit ett turbulent år på finansmarknaden och i politiken. För ett år sedan minskade arbetslösheten, regeringen talade bara om utanförskapet och om arbetslösheten, samt passade på att berömma sig själv för allt man gjorde, åtgärder som bankerna dock avfärdade som betydelselösa. Reformerna av a-kassan visade sig istället leda till ökad arbetslöshet. och blev dessutom ett rejält sämre skydd vid arbetslöshet. Samtidigt stod en socialdemokratisk opposition och pekade på det nödvändiga i att vara försiktig eftersom vi stod inför en stundande bankkris. Finansminister Anders Borg avfärdande farhågorna.
"Ingen delar svartmålarnas depressionsfaror. Ingen, möjligtvis med undantag för Pär Nuder, delar bedömningen att Sverige står inför en nära förestående bankkris." [anf. 8]
Oppositionen lyckades alltså se vad regeringen inte klarade. Istället fortsatte man med sänkta skatter över sommaren. Sedan hände något. Det blev vargavinter och skitår, bruttonationalprodukten skönk rejält. På några månader varslades tiotusentals om uppsägning - och med en slaktad a-kassa förpassas arbetslösa till socialbidrag. Statsministern valde att bortse från detta i sitt jultal och istället prata ungdomsbrottslighet - in i det sista kramade man sig fast vid idén om att marknaden skulle reglera sig själv.
Till slut gick det inte längre. Man presenterade en liten krisask som i slutändan mest bestod av new-age-flummeri och stöd till de som vill renovera badrummet - resten fanns redan med i den budget som var byggd för tiden då en bankkris, enligt finansministern, var otänkbar. Regeringens eget finanspolitiska råd sågade paketet. Samtidigt fortsatte skattesänkningarna som förut, och de matchas med lån för att täcka upp.
Bilindustrin ville naturligtvis ha krishjälp. Nya lån ställdes ut, utan krav, och effekten blev att Volvo kunde täcka upp de enorma aktieutdelningar man gjort. I efterhand kommer finansfolket i regeringen med klagomål om att det är provocerande, som om någon som får 2 miljarder bryr sig.
Bankerna vill också ha sin del av kakan, och man höll fram utvecklingsfonden. Denna fond har sedermera använts till spekulation, snarare än att rädda ekonomin. Bankerna fick enorma lån till en billig penning från riksgälden för att kunna låna ut billigt till investerare och på så sätt stimulera marknadskrafterna. Finansinspektionens nya rapport [pdf] visar emellertid att de fördelaktiga räntorna har ökat bankernas vinstmarginaler - i krisen har folkets gemensamma pengar alltså skänkts till bankernas vinster. Istället för att villkora lånen kommer regeringen i efterhand med lama önskningar om sänkta räntor. Vad vi här kan se är hur den osynliga handen tätt försluter regeringens öra, och hur sanningens ljuva sång inte kommer in.
Där befinner vi oss idag. Den lågkonjunktur som av vissa bedömmare anses vara den värsta sedan 30-talet står för dörren. Och vi ska lotsas igenom detta av den regering som in i det sista förnekade problemen, som in i det sista förnekade att marknaden behövde hjälp, och som i dagsläget förnekar att insatserna är otillräckliga. Man tänker inte göra mer.
Frågan är om det inte är dags att börja lyssna på någon annan.
Andra har också skrivit intressanta grejer om regeringen, samhälle, politik, alliansen, Anders Borg, finanskris, lågkonjunktur och ekonomi
_______________________________________________________
Tweet
