Lars Hemzelius (FP), ordförande i gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden i Trelleborg, läser troligtvis inte så många böcker rörande ekonomisk styrning. Det förslag han presenterar, att lärare i hans kommun ska få en lön satt efter hur mycket bättre lärarens elever presenterar på nationella proven än de gjorde tidigare, fanns nämligen med i den mest lättlästa och populära publikationen i ämnet, en bok som kom redan 2005.

För i "Freakonomics: En vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor" av Stephen J. Dubner och Steven D. Levitt (Månpocket), såld i över 3 miljoner exemplar världen över, undersöks ett skrämmande likt system i Chicago - som får lärarna att börja fuska.

Visst - vi kan alltid sätta vår tilltro till överlägsen svensk moral, men när elev X:s resultat blir avgörande för om lärare Y:s semesterresa blir av eller inte skapas onekligen incitament för hjälpa denna elev lite extra med resultatet. Detta behöver heller inte vara det enda dåliga utfallet: lärare kan även medvetet eller omedvetet börja fokusera sin undervisning med goda resultat på ett centraliserat standardprov som det enda målet, vilket kan leda till fokus på enskilda elever och gamla test - och en förlorad helhetssyn.

Du kan maila mig, Lars, så skickar jag hem ett exemplar av boken till dig. Att båda lärarfacken ratar ditt förslag skulle ju också kunna vara en ledtråd.

Samtidigt i Stockholms stad jublar skolborgarrådet Lotta Edholm över att verksamheten skapar ett ekonomiskt överskott. "Det bästa vore om alla skolor kunde redovisa ett litet plus" säger hon till DN. Till vilket pris? undrar Britt-Marie Selin på lärarnas riksförbund, och pekar på de sparande skolornas höga arbetsbelastning och låga välbefinnande.

Självklart ska en balans i budgeten eftersträvas - men Edholms glada ord ekar skrämmande tomma. Det skolsystem hon driver visar vissa förbättringar men även grova problem som skönjer hur malplacerat ett firande är. 12% i grundskolan får inte gymnasiebehörighet, var fjärde är underkänd i något ämne. Skolan i Stockholm har lång väg att gå - därför tyder Lotta Edholms nöjdhet på att hon har ett helt annat mål med skolan än gemene man.

Och den synen på skolan, som ett företag styrt med ekonomiska incitament, har stora problem. Både på mikronivå - som i Chicago och snart i Trelleborg - och på makronivå visar det sig tydligt att utbildning inte är en marknad som alla andra. Det system vi har byggt upp börjar redan krackelera - när 100 000 skolplatser ska bort under den kommande tioårsperioden kommer många skolor som etablerats under marknadens expansion gå i graven - och elever och lärare måste flyttas om.

Samtidigt bryter vi på den sista barriären för ekonomisk styrning inom skolan - eleven själv. Lars Leijonborg (FP) arbetar just nu för att utländska studenter vid våra universitet ska börja betala för sin utbildning i Sverige. Bortsett från det faktum att det troligtvis drastiskt kommer minska antalet utländska studenter, och därigenom ett inflöde av intelligentia och utbyte, så är förslaget ett tydligt steg från en jämställd syn på utbildning mot ett system där utbildning är individens ekonomiska investering i sitt eget humankapital.

Så där har vi Folkpartiets nya skola. Det lag och ordning inte kunde fixa ska nu intern konkurrens, både mellan skolor, lärare och elever, lösa. Och då den förra disciplinera-eleven-tills-den-lär-sig-taktiken åtminstone låtsades bry sig om de svaga eleverna är denna nya taktik betydligt mer tydlig: var smart, rik eller lönsam - annars får du göra något annat av dina ungdomsår. Kanske hushållsnära tjänster?