Integrationsministern begår kardinalfel i politisk analys genom att uppfatta förklaringar till våldsamheter som rättfärdigande av våldsamheterna. Sociala problem föder motsättningar, men när integrationsministern vägrar se detta utan istället ser det som försök att rättfärdiga våldet tar hon på sig skygglapppar mot de sociala svårigheternas faktiska skadeverkningar. Kvar att ta till finns då endast det svarsalternativ folkpartiet behärskar, nämligen hårdare tag i form av krav, övervakning och polisiära insatser. Och då är man dömd att misslyckas i sitt integrationspolitiska arbete.

Förlorarna på en sådan politik finner man som vanligt i underklassen.