Utbildningsminister målar upp en felaktig bild av den svenska skolan i syfte att genomföra meningslösa och direkt skadliga reformer, skriver Elisabeth Biström, vice ordförande för Ung Vänster.
Jag undrar hur folk som inte har besökt en svensk skola på några år eller decennier ser på skolan och vad de tror händer där. Jag menar, lyssnar man på den av Jan Björklund ledda debatten, är det väl inte konstigt om man får en bild av skolan som ett kaosartat slagfält. Kanske nickar man då, när Björklund talar om disciplin, och om möjligheter för lärare att konfiskera kepsar och mobiltelefoner, och tänker att det nog är precis vad som behövs. Vi måste ju ha arbetsro i skolan. Kanske tänker man att det nog är bra att allt fler skolor installerar övervakningskameror. Någon ordning måste vi ju ha.
Ja, någon ordning måste vi faktiskt ha i skolan. Men det är synd att ordningsproblem, disciplin och kontroll fått så stort utrymme i skoldebatten. Dels för att problemen ofta är överdrivna. Själv har jag gått en lärarutbildning och vistats bra mycket mer än till exempel Janne Björklund på olika högstadie- och gymnasieskolor de senaste åren. Och visst finns det ordningsproblem. Det finns mobbing, det finns grabbar som kladdar på tjejerna i korridoren, spejar på dem i omklädningsrummet och kallar dem hora. Det finns oftast någon eller ett par elever i varje klass som stör; som pratar lite för mycket, som inte kan sitta still när det behövs. Samtidigt är de allra flesta elever alldeles vanliga, schyssta människor. Och överlag är det svårt att hitta den anarki som utbildningsministern tecknar en bild av. Men det är också synd för att fokuseringen på ordning och reda gör att det lämnas så lite utrymme åt viktigare frågor, viktigare debatter.
Till våren kommer beslut att fattas om att omorganisera gymnasieskolan. Utredningen som ligger till grund för beslutet föreslår att avskaffa högskolebehörigheten för elever som gått yrkesprogram. Det är ingen liten fråga. Tvärtom är det ett ganska historiskt beslut att välja att sänka kunskaps- och utbildningsnivån i vårt land, men var är debatten om det?
Regeringen har skurit ned anslagen till Komvux med ca 20 procent. En idiotisk åtgärd i ett land på väg in i en lågkonjunktur – det kan ju till exempel tänkas att ganska många av de tusentals som den senaste tiden varslats om uppsägning kommer att behöva komplettera sin utbildning eller omskola sig. Var finns debatten?
På varje skola jag har praktiserat på under min utbildning, talar lärarna om tidsbristen, om stressen av att ha ansvar för alltför många elever, om för stora klasser och för lite resurser. Den pedagogiska kvaliteten blir lidande av den permanenta underbemanningen på våra skolor, är det då konstigt att resultaten sjunker? Återigen, var är debatten?
Det största problemet med Björklunds snack om disciplin och kontroll i skolan, är inte åtgärderna i sig. Visst är det knäppt att sätta (betygsliknande) omdömen på småbarn, och visst ligger det nära till hands att raljera om Major Björklund, när han likt en papegoja upprepar sitt mantra om ordning och reda. Men det värsta är nog ändå att viktigare debatter inte får plats och att intressanta politiska skiljelinjer därmed aldrig görs tydliga: de som handlar om annat än betyg och konfiskering av mobiltelefoner. De som gäller lärarnas arbetsvillkor, om rätten till kunskap för alla, om den inte längre befintliga likvärdigheten i utbildningssystemet.
Jag förstår att Björklund föredrar att tala högst och mest om sina populistiska förslag om disciplinåtgärder och gärna leder debatten in på sådana sidospår. För när det gäller de verkligt avgörande frågorna, om resurser till skolan, om explosionen av privata skolor som utarmar den kommunala skolan, om allas rätt till kunskap – då är det regeringen och Folkpartiet som står för en flumskola. En skola där de som hade oturen att inte ha föräldrar som kunde välja rätt skola, får en sämre utbildning. En skola, där den som valde fel gymnasieprogram vid femton års ålder kommer att missa viktiga ämnen och kunskaper och förlorar möjligheten att läsa vidare senare. En skola med sänkt ambitionsnivå och ökade skillnader. Men det verkar inte bekymra Janne Björklund. Så länge eleverna inte har keps på lektionen.
Elisabeth Biström
Vice ordförande, Ung Vänster
Läs tidigare gästkrönikor››
_______________________________________
Jag undrar hur folk som inte har besökt en svensk skola på några år eller decennier ser på skolan och vad de tror händer där. Jag menar, lyssnar man på den av Jan Björklund ledda debatten, är det väl inte konstigt om man får en bild av skolan som ett kaosartat slagfält. Kanske nickar man då, när Björklund talar om disciplin, och om möjligheter för lärare att konfiskera kepsar och mobiltelefoner, och tänker att det nog är precis vad som behövs. Vi måste ju ha arbetsro i skolan. Kanske tänker man att det nog är bra att allt fler skolor installerar övervakningskameror. Någon ordning måste vi ju ha.
Ja, någon ordning måste vi faktiskt ha i skolan. Men det är synd att ordningsproblem, disciplin och kontroll fått så stort utrymme i skoldebatten. Dels för att problemen ofta är överdrivna. Själv har jag gått en lärarutbildning och vistats bra mycket mer än till exempel Janne Björklund på olika högstadie- och gymnasieskolor de senaste åren. Och visst finns det ordningsproblem. Det finns mobbing, det finns grabbar som kladdar på tjejerna i korridoren, spejar på dem i omklädningsrummet och kallar dem hora. Det finns oftast någon eller ett par elever i varje klass som stör; som pratar lite för mycket, som inte kan sitta still när det behövs. Samtidigt är de allra flesta elever alldeles vanliga, schyssta människor. Och överlag är det svårt att hitta den anarki som utbildningsministern tecknar en bild av. Men det är också synd för att fokuseringen på ordning och reda gör att det lämnas så lite utrymme åt viktigare frågor, viktigare debatter.
Till våren kommer beslut att fattas om att omorganisera gymnasieskolan. Utredningen som ligger till grund för beslutet föreslår att avskaffa högskolebehörigheten för elever som gått yrkesprogram. Det är ingen liten fråga. Tvärtom är det ett ganska historiskt beslut att välja att sänka kunskaps- och utbildningsnivån i vårt land, men var är debatten om det?
Regeringen har skurit ned anslagen till Komvux med ca 20 procent. En idiotisk åtgärd i ett land på väg in i en lågkonjunktur – det kan ju till exempel tänkas att ganska många av de tusentals som den senaste tiden varslats om uppsägning kommer att behöva komplettera sin utbildning eller omskola sig. Var finns debatten?
På varje skola jag har praktiserat på under min utbildning, talar lärarna om tidsbristen, om stressen av att ha ansvar för alltför många elever, om för stora klasser och för lite resurser. Den pedagogiska kvaliteten blir lidande av den permanenta underbemanningen på våra skolor, är det då konstigt att resultaten sjunker? Återigen, var är debatten?
Det största problemet med Björklunds snack om disciplin och kontroll i skolan, är inte åtgärderna i sig. Visst är det knäppt att sätta (betygsliknande) omdömen på småbarn, och visst ligger det nära till hands att raljera om Major Björklund, när han likt en papegoja upprepar sitt mantra om ordning och reda. Men det värsta är nog ändå att viktigare debatter inte får plats och att intressanta politiska skiljelinjer därmed aldrig görs tydliga: de som handlar om annat än betyg och konfiskering av mobiltelefoner. De som gäller lärarnas arbetsvillkor, om rätten till kunskap för alla, om den inte längre befintliga likvärdigheten i utbildningssystemet.
Jag förstår att Björklund föredrar att tala högst och mest om sina populistiska förslag om disciplinåtgärder och gärna leder debatten in på sådana sidospår. För när det gäller de verkligt avgörande frågorna, om resurser till skolan, om explosionen av privata skolor som utarmar den kommunala skolan, om allas rätt till kunskap – då är det regeringen och Folkpartiet som står för en flumskola. En skola där de som hade oturen att inte ha föräldrar som kunde välja rätt skola, får en sämre utbildning. En skola, där den som valde fel gymnasieprogram vid femton års ålder kommer att missa viktiga ämnen och kunskaper och förlorar möjligheten att läsa vidare senare. En skola med sänkt ambitionsnivå och ökade skillnader. Men det verkar inte bekymra Janne Björklund. Så länge eleverna inte har keps på lektionen.
Elisabeth Biström
Vice ordförande, Ung Vänster
Läs tidigare gästkrönikor››
_______________________________________
Tweet
