Medborgare,
Det är med blandade känslor jag skriver det tusende inlägget (jag ska inte gå så långt som att hävda att jag skrivit allt själv, men ett visst numerärt överläge har jag ändå gentemot mina gästskribenter). Med viss road glädje över att bloggen klarade sig genom de första månaderna då ingen läser, överlevde de värsta barnsjukdomarna, de sunkigaste layoutexperimenten och sedermera skaffade sig en trogen läsarskara inom samtliga politiska läger. Den har hjälpt mig lära känna en uppsjö av gemytliga människor och den har bildat mig i hur samhället fungerar på ett sätt jag inte greppat tidigare.
Samtidigt är det smått beklämmande att se tusen inlägg, och inte bara för att tidsinsatsen kunde ha lagts på något annat- typ aktiehandel, modeblogg, mitt kärleksmässiga umgänge, studier eller ett något mer kompetent ordförandeskap i de två studentförbund jag lett. Tusen inlägg är ett väldigt stort antal inlägg när det hela handlar om något så snävt som alliansens försämringar av samhället. Tusen inlägg, tusen anmärkningar, tusen klagomål, tusen misslyckanden för den styrande majoriteten. För att riktigt få grepp om hur mycket det egentligen rör sig om kan man skriva ut hela bloggen på ett långt papper och symboliskt börja rulla ut det från Rosenbads entré. Då räcker det ända fram till bajamajorna på Kalle Dussins torg- även det med viss symbolisk innebörd.
Inte desto mindre visar besöksstatistiken, alla de mail jag fått och den uppmärksamhet bloggen åtnjutit, att de frågor som berörs är viktiga för många. Människor bekymrar sig över vad som händer med samhället och välfärden när högerkrafterna får styra, där solidariteten ersätts med marknadsprincipen och demokratisk kontroll underställs den osynliga handen. Där bostäder, vård, omsorg och utbildning blir en fråga om plånbok snarare än en medborgerlig rättighet. Där 'effektiviseringar' gör underverk för somliga men lämnar resten utan en del av kakan.
Ja, när man ser in i den framtid de borgerliga tydligen saluför så blir det uppenbart att motståndet inte bara är en newtonisk reaktion, det är ett måste. Och detta motstånd börjar alltmer synas runt omkring oss, som historien visat alltid är fallet efter det oundvikliga folkliga uppvaknande som alltid följer den borgerliga valsegernas baksmälla.
Nåväl. Vi är inte ens inne i andra halvlek av denna parantes som det borgerliga regeringsinnehavet innebär. Vi vet ungefär hur det kommer att gå. Den enda fråga som egentligen kvarstår återknyter till inledningen, nämligen är denna milstolpe egentligen något att fira?
Väl mött,
Björn
Stockholm den 28:e juni
_______________________________________
Det är med blandade känslor jag skriver det tusende inlägget (jag ska inte gå så långt som att hävda att jag skrivit allt själv, men ett visst numerärt överläge har jag ändå gentemot mina gästskribenter). Med viss road glädje över att bloggen klarade sig genom de första månaderna då ingen läser, överlevde de värsta barnsjukdomarna, de sunkigaste layoutexperimenten och sedermera skaffade sig en trogen läsarskara inom samtliga politiska läger. Den har hjälpt mig lära känna en uppsjö av gemytliga människor och den har bildat mig i hur samhället fungerar på ett sätt jag inte greppat tidigare.
Samtidigt är det smått beklämmande att se tusen inlägg, och inte bara för att tidsinsatsen kunde ha lagts på något annat- typ aktiehandel, modeblogg, mitt kärleksmässiga umgänge, studier eller ett något mer kompetent ordförandeskap i de två studentförbund jag lett. Tusen inlägg är ett väldigt stort antal inlägg när det hela handlar om något så snävt som alliansens försämringar av samhället. Tusen inlägg, tusen anmärkningar, tusen klagomål, tusen misslyckanden för den styrande majoriteten. För att riktigt få grepp om hur mycket det egentligen rör sig om kan man skriva ut hela bloggen på ett långt papper och symboliskt börja rulla ut det från Rosenbads entré. Då räcker det ända fram till bajamajorna på Kalle Dussins torg- även det med viss symbolisk innebörd.
Inte desto mindre visar besöksstatistiken, alla de mail jag fått och den uppmärksamhet bloggen åtnjutit, att de frågor som berörs är viktiga för många. Människor bekymrar sig över vad som händer med samhället och välfärden när högerkrafterna får styra, där solidariteten ersätts med marknadsprincipen och demokratisk kontroll underställs den osynliga handen. Där bostäder, vård, omsorg och utbildning blir en fråga om plånbok snarare än en medborgerlig rättighet. Där 'effektiviseringar' gör underverk för somliga men lämnar resten utan en del av kakan.
Ja, när man ser in i den framtid de borgerliga tydligen saluför så blir det uppenbart att motståndet inte bara är en newtonisk reaktion, det är ett måste. Och detta motstånd börjar alltmer synas runt omkring oss, som historien visat alltid är fallet efter det oundvikliga folkliga uppvaknande som alltid följer den borgerliga valsegernas baksmälla.
Nåväl. Vi är inte ens inne i andra halvlek av denna parantes som det borgerliga regeringsinnehavet innebär. Vi vet ungefär hur det kommer att gå. Den enda fråga som egentligen kvarstår återknyter till inledningen, nämligen är denna milstolpe egentligen något att fira?
Väl mött,
Björn
Stockholm den 28:e juni
_______________________________________
Tweet
