Förre partiordföranden Alf Svensson (kd) och riksdagsledamoten Mikael Oscarsson (kd) skriver tillsammans på DN Debatt och kräver att regeringen måste utreda vad varje politiskt beslut har för effekt på familjen.
I sak finns det väl inget att anmärka på, det är alldeles i sin ordning att en regering utredar vad dess beslut kan tänkas få för effekter. I övrigt excellerar debattörerna i den kristdemokratiska paradgrenen att blanda ihop olika frågor. De hänvisar till en undersökning som visar att 87% av befolkningen menar att barn har rätt att växa upp med sina biologiska föräldrar "så långt det är möjligt", och därefter dras slutsatsen att äktenskapet måste försvaras. Och vi vet sedan sist Svensson var igång vad "äktenskap" betyder för honom. Nåväl, att han inte kan hålla isär frågorna är hans problem.
Svensson och Oscarsson menar att regeringen ska ha en ny, modern familjepolitik, som i allt väsentligt handlar om att allt var bättre förr. Ju förr desto bättre. De framhåller förvisso att gifta par separerar mindre, men det behöver inte nödvändigtvis vara ett kausalt samband, samt att föräldrar som håller ihop har lättare att ta hand om sina barn. Men borde inte då samkönade par få gifta sig, då detta rimligtvis borde stärka deras familjebildning? Självfallet inte i den kristdemokratiska tankegången, äktenskap är ju avsett för man och kvinna, eftersom endast dessa kan avla fram barn. Förutom de problem det ställer för till exempel folk som kommit upp i åldern och förlorat fertiliteten så fäster det en alldeles för stor vikt vid de biologiska kopplingarna. Om det skulle visa sig att min egen far egentligen, efter att ppå förträffligt vis ha axlat rollen i 23 år, inte är min biologiska far så skulle det inte förändra något. Att ha andra biologiska föräldrar än man tror är vanligare än vad många vill erkänna.
Men man maler vidare. Man talar om att Storbritannien så har regeringen minsann bestämt sig för att ta en närmare titt på politikens inverkan på familjerna, och där borde regeringen Reinfeldt ta efter Labour, menar man. Och det är klokt att mena. Däremot är det inte klokt att missuppfatta saken som Svensson och Oscarsson tycks har gjort. Undertecknad var nämligen kongressledamot på partikongressen i Birmingham där den här strategin annonserades, och tillfälle gavs att tala med projektets arkitekter. Någon avsikt att specificera stärkandet av familjen till att handla om traditionella kärnfamiljer hade man inte.
Och man tänkte inte göra det på det enligt Oscarsson och Svensson så förträffliga sättet att införa vårdnadsbidrag. Det talades om satsningar på skola, på fritidsaktiviteter och extralärare, på barnavårdscentraler och på daghem och förskolor.
Återigen har kristdemokraterna, i ännu ett utspel lyckats bevisa… ja, vad har man egentligen lyckats bevisa? Ingenting egentligen, förutom att man inte gillar bögar och flator.
_______________________________________
I sak finns det väl inget att anmärka på, det är alldeles i sin ordning att en regering utredar vad dess beslut kan tänkas få för effekter. I övrigt excellerar debattörerna i den kristdemokratiska paradgrenen att blanda ihop olika frågor. De hänvisar till en undersökning som visar att 87% av befolkningen menar att barn har rätt att växa upp med sina biologiska föräldrar "så långt det är möjligt", och därefter dras slutsatsen att äktenskapet måste försvaras. Och vi vet sedan sist Svensson var igång vad "äktenskap" betyder för honom. Nåväl, att han inte kan hålla isär frågorna är hans problem.
Svensson och Oscarsson menar att regeringen ska ha en ny, modern familjepolitik, som i allt väsentligt handlar om att allt var bättre förr. Ju förr desto bättre. De framhåller förvisso att gifta par separerar mindre, men det behöver inte nödvändigtvis vara ett kausalt samband, samt att föräldrar som håller ihop har lättare att ta hand om sina barn. Men borde inte då samkönade par få gifta sig, då detta rimligtvis borde stärka deras familjebildning? Självfallet inte i den kristdemokratiska tankegången, äktenskap är ju avsett för man och kvinna, eftersom endast dessa kan avla fram barn. Förutom de problem det ställer för till exempel folk som kommit upp i åldern och förlorat fertiliteten så fäster det en alldeles för stor vikt vid de biologiska kopplingarna. Om det skulle visa sig att min egen far egentligen, efter att ppå förträffligt vis ha axlat rollen i 23 år, inte är min biologiska far så skulle det inte förändra något. Att ha andra biologiska föräldrar än man tror är vanligare än vad många vill erkänna.
Men man maler vidare. Man talar om att Storbritannien så har regeringen minsann bestämt sig för att ta en närmare titt på politikens inverkan på familjerna, och där borde regeringen Reinfeldt ta efter Labour, menar man. Och det är klokt att mena. Däremot är det inte klokt att missuppfatta saken som Svensson och Oscarsson tycks har gjort. Undertecknad var nämligen kongressledamot på partikongressen i Birmingham där den här strategin annonserades, och tillfälle gavs att tala med projektets arkitekter. Någon avsikt att specificera stärkandet av familjen till att handla om traditionella kärnfamiljer hade man inte.
Och man tänkte inte göra det på det enligt Oscarsson och Svensson så förträffliga sättet att införa vårdnadsbidrag. Det talades om satsningar på skola, på fritidsaktiviteter och extralärare, på barnavårdscentraler och på daghem och förskolor.
Återigen har kristdemokraterna, i ännu ett utspel lyckats bevisa… ja, vad har man egentligen lyckats bevisa? Ingenting egentligen, förutom att man inte gillar bögar och flator.
_______________________________________
Tweet
